online casin

DSM nr 4/2000

Skrivet av Jan Gillberg

Som förläggare av Lars-Jonas Ångströms båda Kreugerböcker - den 1990 och nu DSM Dokument 2 - har det haft sitt särskilda intresse att studera, hur böckerna blivit mottagna och kommenterade i pressen.

Mönstret är att de initialt givit upphov till ett lite yrvaket men inte uppenbart manipulerande intresse. Det gäller särskilt Ångströms första bok: ”Därför mördades Ivar Kreuger” Här tycks också inkubationstiden innan ”giftigheterna” bröt ut ha varit något längre. Möjligen därför att boken är på 372 tämligen massivt satta boksidor av dessutom det lite större formatet. Till detta kommer att denna bok innehåller en ingående granskning och analys av Kreugerkoncernens ekonomiska ställning liksom av alla de manipulationer och oegentligheter som de olika utredningsmännen ägnade sig åt, som dels för mången journalist torde vara väl krävande att ta till sig, dels i varje fall kräva lite extra för att gendriva utan att alltför uppenbart framstå som korkad.

Den senare boken är inte bara mindre omfångsrik. Dessutom fokuserar den på det som är den specifika händelse - själva mordet, dvs den händelse som sedan utlöste vad som snart kommer att uppfattas och förstås som den syndaflod, som under det nu gångna seklet drabbade inte bara Sverige utan hela världen. För att ha ”åsikt” om detta stora och betydelsefulla krävs inga av de kunskaper, som erfordras för att kunna tillgodogöra sig en sorgfälligt gjord ekonomisk analys. För den saken krävs bara 

l) en hyggligt vässad penna 

2) ett medium att komma ut genom samt 

3) frånvaro av journalistisk hederlighet, dvs av den kvalitet som i så många sammanhang blivit till hinders för ”journalistisk framgång” och som i ett fall som detta omedelbart skulle leda till konflikt med ”gällande uppfattning” och därtill med hela den maktstruktur som byggts upp på och kring mordet på Ivar Kreuger.

Med två exempel hämtade från pressreaktionerna efter Lars-Jonas Ångströms senaste bok - ”Kreuger-Mordet” som finns att köpa hos Hedengrens bokhandel i Stockholm och de olika PRESS STOP- butikerna runtom i landet - vill jag belysa detta.

Exempel 1

För lanseringen av Lars-Jonas Ångströms bok ”Kreuger-Mordet” anordnade jag som förläggare en pressträff på Café Lundström (en gång kallat ”Vilda Maria”) vid Norrmälarstrand i Stockholm - ett stenkast från TT och några ytterligare stenkast från tidningshusen i Marieberg.

Till denna pressträff, som ägde rum den 30 maj, hade jag per telefon personligen inbjudit ett 30-tal journalister, varav drygt hälften utgjordes av i Stockholm stationerade ”utlandsjournalister”. Med dessa senare - varav ett halvdussin infann sig - har jag sedan etablerat goda kontakter. Av de fem ”stora” Stockholmstidningarna (Aftonbladet, Dagens Industri, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet) hade samtliga förklarat, att de skulle ”komma”. I flera fall talade jag med personer på dessa tidningar jag känner eller i varje fall träffat. På Aftonbladet talade jag med Lena Mellin, på Dagens Nyheter med Claes-Göran Kjellander och på Expressen med Staffan Thorsell. De jag talade med fick också klart för sig, att den nya boken presenterade ett nytt och mycket spännande scenario underbyggt av kontakt med den i dag vid Rättsmedicinska Institutionen i Uppsala verksamma rättsläkaren Olle Lindquist och att detta scenario gör mycket tydligt för att inte säga ostridigt, att Ivar Kreuger mördades. Samtliga fick också klart för sig, att Ivar Kreugers systerdotter Eva Dyrssen skulle närvara och att hon var speciellt intressant därför att hon vid kistan i kryptan i Gustav Vasa kyrka i Stockholm hört vad Erik Karlmark - en av de båda rättsläkare, som var vidtalade att göra den obduktion, som sedan inställdes - hade yttrat, nämligen: ”Detta är inte självmord. Det är mord.”

För att ”introducera” Eva Dyrssen som en trots sina 90 år synnerligen alert dam, nämnde jag att hon ännu vid denna aktningsvärda ålder ”susar omkring i en BMW”. Om inte annat hade jag trott att tidningarna efter den presentationen skulle tycka det vara lite spännande att få möjlighet att träffa denna Ivar Kreugers på så många sätt anmärkningsvärda systerdotter.

Av de ”fem stora” var det en säger en som lät sig representeras vid pressträffen. Jag har efteråt gjort bedömningen, att jag alltför entusiastiskt ”sålde in” en pressträff med ”fel budskap”.

Den av de ”fem stora” som lät sig representeras var Svenska Dagbladet och detta genom journalisten Elisabeth Sandlund-Gäfvert, som jag efter att ha läst hennes ”recension” av boken döpte om till ”Sandblund”, nedan dock benämnd med det mer neutrala ”SvD-journalisten”.

SvD-journalisten deltog under hela pressträffen. Hon var placerad invid Eva Dyrssen. Hon fick höra Eva Dyrssens vittnande om vad hon hade hört Karlmark säga i Gustav Vasa kyrka. Hon hade lyssnat till Lars-Jonas Ångströms och mina dragningar av vilka de klart framgick, att det var en i dag levande rättsläkare i Uppsala som givit sin förklaring till hur Karlmark redan efter en förberedande hastig besiktning kunde vara så säker på att det inte var ett självmord utan ett mord. Lindquists - och inte vare sig Ångströms eller min - förklaring är, att Karlmark som erfaren rättsläkare direkt hade kunnat konstatera att såret i Kreugers kropp inte var ett skottsår utan ett sticksår och att det är omöjligt att på det sättet bringa sig själv om livet. Vidare var det rättsläkaren i Uppsala Olle Lindquist - vilket klart framgick av Ångströms och min dragning - som hade fört på tal, att mordet kunde antas ha utförts med någon typ av det slags stickvapen, som agenter på den tiden använde sig av - exempelvis ett stickvapen som Lindquist beskrev som en ”strumpsticka med en ögla” med vars hjälp ”stickan” kunde dras tillbaka. Till yttermera visso fick SvD-journalisten med sig ett exemplar av boken ”Kreuger-Mordet”, från vilken hon i lugn och ro kunde inhämta allt detta.

Att presentera denna nya teori som presenterad av en välkänd rättsläkare av i dag skulle naturligtvis få teorin att framstå som något mer än ett vilsint hugskott. Därför väljer SvD-journalisten att glida över till att låta teorin vara framsprungen av herrar Ångström och Gillberg:

”Nu lägger författaren Lars-Jonas Ångström fram en ny teori i ett så kallat dokument utgivet av Jan Gillbergs tidskrift Den Svenska Marknaden.”

Och detta med följande maliciösa tillägg:
”Vem som höll i strumpstickan är för Ångström och Gillberg en senare fråga.”

Sedan övergår SvD-journalisten till att utveckla sin egen uppfattning, nämligen att det var frågan om ett självmord. Att obduktionen blev inställd finner hon inte det minsta konstigt:

”Bakom beslutet låg inte bara den polisiära och rättsmedicinska utredningen utan också en värdering av motbilden, l mars 1932 var Kreugers ekonomiska läge minst sagt prekärt.”

För det första: Vilken polisiär utredning påyrkade att det inte skulle göras någon obduktion? För det andra: Vilken rättsmedicinsk utredning påyrkade detta? För det tredje: Är det inte just obduktion man kallar den rättsmedicinska utredning som skall göras, när man hittar en människa död med ett blödande sår i hjärttrakten?

Avslutningsvis och som stöd för den egna uppfattningen anför SvD-journalisten magistralt: ”Detta, och mycket annat, finns utrett i flera ganska färska framställningar, där samtida uppgifter värderats med historikerns klassiska verktyg, källkritiken.”

Det hade inte varit helt fel om SvD-journalisten samtidigt hade upplyst SvD:s läsare att en av de historiker hon åsyftar är den egna maken Björn Gäfvert.

Gissningsvis var SvD-journalisten och hennes make mycket nöjda med den rubrik, som i sig var ett hugg mot Kreugerforskaren Lars-Johan Ångströms omfattande och envetet oförvägna arbete på att avslöja allt falskspel och all förljugenhet, som journalister i flera generationer ställt upp att okritiskt och/eller mähäaktigt kolportera. Rubriken på SvD-artikeln lyder:

”FORSKNING OCH FORSKNING”
”Utan källkritik går det att påstå vad som helst”

SvD-journalisten är numera chefredaktör för - av alla publikationer - Kyrkans Tidning.

FOTNOT Det förtjänar att i sammanhanget påpekas att TT var representerat vid pressträffen på Café Lundström genom Lillemor Melsted. TT skickade ut ett referat - utifrån samma förutsättningar som SvD-journalisten svängde ihop sin artikel - utan några vare sig så kallade vinklingar eller avsiktliga ”missförstånd” utan strikt sakligt och objektivt.

Exempel 2

Vi har så kategorin ”inkallade” skribenter, som vet vad tendensen skall vara.

Ett exempel är bilskolläraren Per Anländer, som ombads att för Nerikes Allehandas räkning recensera Lars-Jonas Ångströms senaste bok ”Kreuger-Mordet”.

Anslaget ges redan i rubriken: ”Dubiösa hypoteser om Kreuger och hans död”

Artikeln illustreras med en bild av Dagens Nyheters förstasida den 13 mars 1932, genom vilken vi påminns om den famösa underrubriken:”Nervöst sammanbrott, sköt sig i Paris”

Således den tes uttryckt med dessa ynka sex ord, som sedan i nu 68 år kom att utgöra själva grundbulten i den på lögner uppbyggda kampanj, som just Dagens Nyheter med denna artikel kom att ge själva upptakten till. Ingen av de inte så få människor, som hann träffa Ivar Kreuger från det att han på fredagen den 11 mars anlände till Paris från New York fram till det att han på eftermiddagen den 12 mars hittades död på sin säng, har på något minsta sätt antytt att Ivar Kreuger skulle ha varit ur balans förebådande något ”nervöst sammanbrott”. Den enda lite ovanliga psykiska förändring som blev omvittnad var, att han på lördagsförmiddagen plötsligt kände sig fruktansvärt trött. Det var vad han uppgav för sin sekreterare Karin Bökman, när hon träffade Kreuger några timmar innan han hittades död.

Ändå väljer Nerikes Allehanda just DN:s förstasida från 1932 som illustration till denna av tidningen beställda perfida recension av Ångströms nya bok - ty perfid är ordet. Det är ju numera vanligt att ”märka” inte bara författare och journalister som inte underordnar sig ”gällande åsiktsmönster”. Även de förlag eller de publikationer som låter trycka avvikarnas alster hängs ut. Ja, det förekommer även att de bokhandlare eller tidningsåterförsäljare som saluför alstren blir ”kontaktade” och om inte det hjälper ”stämplade” i stora tidningar som ”liberala” Expressen!

I detta konkreta exempel är det bokens förläggare Jan Gillberg som skall förlöjligas, därför att han i bokens förord redogör för hur han steg för steg blivit övertygad om att Ivar Kreuger mördades. Den av Nerikes Allehanda inkallade bilskolläraren skriver (här återgivet med några språkkorrigeringar för att göra texten begriplig):

”Kreugermordet” passar inte i någon av dessa kategorier [= de böcker som försöker bevisa Ivar Kreugers skuld och smutskasta honom, de som försöker rentvå honom och slutligen författare som bemödar sig om att anlägga ett strikt vetenskapligt perspektiv]. Den är bara egendomlig. Inte bara innehållet utan även förordet, skrivet av Jan Gillberg, är besynnerligt. Där beskriver han bland annat ett besök vid Ivar Kreugers anonyma grav på Norra begravningsplatsen i Stockholm och försöker göra affär av att en bänk som tidigare fanns på kyrkogården har försvunnit. Det är ett typiskt och genomgående drag i hela boken, att utifrån banala bagateller försöka skapa mystik och sensation.”

Bästa DSM-läsare, ta Dig gärna tiden att ånyo läsa det ”besynnerliga” förordet, som även återgavs i DSM 3/2000 - se artikeln ”Berättelsen om hur jag blev övertygad om att Ivar Kreuger mördades” och bilda Dig själv en uppfattning om detta, att jag i förordet skall ha försökt ”göra affär” av den ”tänkesoffa” inne på gravplatsen, som det dessutom inte var jag som upptäckte som saknad. Den som påpekade att soffan var borta var Maria-Pia Boëthius, som hade följt mig till Ivar Kreugers grav och som vid ett tidigare besök suttit och funderat på den nu försvunna soffan. Jag nämner detta för att förmedla lite av stämning - inte för att ”göra affär”, ”skapa mystik och sensation”. Detta begriper varje människa som läser vad jag skrivit. Men detta är inte något som ingick i uppdraget att låta framgå. Uppdraget var ju att förlöjliga boken och tilltaget att publicera den. Som Nerikes Allehandas chefredaktör skulle jag skämmas.

Tillbaka