DSM 6-7/2006

OM jag hade varit Reinfeldt

En varm sommarvind svepte över detta annars så karga Annorlundaland uppe i klotets nordligaste regioner. Värmen fick människorna att spricka upp och önska förändring. Och när de en solig septemberdag mötte upp för att avge sin medborgerliga mening, var det för förändring man upphov sin röst.
         
Så kom den lite mer höstliga dag, då ett nytt allmännaråd skulle tillsättas. Först gällde det att hitta tillräckligt många kvinnor. Sedan att olika övriga könsbestämningar fick sin representation. Därmed var det grundläggande grovjobbet gjort. Allt andades den stora friden.
         
Då inträffade det som aldrig tidigare inträffat. En yngling med den nya yrkesbestämningen ”bloggare” tillhörande det förlorande laget hade kommit på ett nytt sätt att indela den del av mänskligheten, som befolkade Annorlundalandet. Förr hade man talat om goda och onda, rika och fattiga, höger och vänster. Plötsligt - från den ena dagens till den andra dagens nyhetssändning - talades det bara om ”licensinnehavare” och ”licensskolkare”. De förra var de som förr gällde som ”de goda”, de senare som ”de onda”.
         
När det så kunde  A-V-S-L-Ö-J-A-S  att det just nytillsatta allmännarådet hyste först en, sedan ännu en och så ytterligare en av dessa ”nyonda”, var den varma sommarvinden en saga blott.          
         
Trots att de ”nyonda” kastade sig i stoftet och bönade och bad om tillgift, tvingades de att i största hast och i stor förnedring lämna rådet. En av de förnedrade tog hela sin familj med pick och pack och flydde ut ur landet, som därmed blev ännu lite gråare och - gentemot den mer generöst variationsrika omvärlden - än mer i sin gråa stereotypi annorlunda.
         
Allt detta kunde jag med min falkblick följa från mina upphöjda höjder.

###

Hade det skedda kunnat göras oskett? Ja, så sannerligen säger jag: Det skedda hade kunnat göras oskett!
         
Om jag hade varit det nya allmännarådets ledare - Reinfeldt är hans namn - hade jag förfarit så här:

FÖR DET FÖRSTA. Jag hade tillkallat de botfärdiga och strängeligen sagt dem: Nu håller ni tyst samtidigt som ni iakttar fullständig avhållsamhet vad gäller all slags kontakt med dessa horder av massmedianer, som söker styra landet. Det är jag som har valt er och därför är det jag som skall svara för varför ni blivit valda. Ingen annan.
         
Vidare skulle jag ha sagt dem: Mitt val står fast så länge jag anser mig kunna försvara mitt val, som sannerligen är gjort utifrån annan grund än om ni är licensinnehavare eller licensskolkare. Grunden för mitt val är att jag tror er om egenskaper tack vare vilka ni har förutsättningar att göra stor nytta för det land, som folket och inte massmedianerna valt mig att styra. Skulle den dag komma då jag inte längre anser mig kunna försvara mitt val, kommer jag - och inte några massmedianer - be er att lämna allmännarådet.

FÖR DET ANDRA. Hade jag kallat hela horden massmedianer till att lyssna på vad jag - nyvald ledare för rikets allmännaråd - hade att förmäla. Jag hade då börjat med att klargöra att ansvaret för de valda rådsmedlemmarna är mitt och ingen annans. Och att den som skall stå till svars för valet är jag och ingen annan.
         
Jag skulle sedan på samma stenskriftsklara sätt göra klart, att i detta land är det inte bara lagen som gäller för alla och en var utan också rättsskipningen - även för medlemmar i allmännarådet. Därför skall sådan skipning nu ske, innan vare sig jag som rådets och rikets ledare eller några massmedianer skall avge dom och rannsakan. Punkt slut vad denna sak gäller.
         
Sedan skulle jag snabbt byta ämne och göra ett - som det heter - TUNGT UTSPEL i en för landet och vår omgivande omvärld STOR och VIKTIG FRÅGA. Detta skulle - helt avsiktligen - skapa stor förvirring bland de tillskyndade massmedianerna, som nu skulle tvingas att bry sina merendels klena huvuden för att ta del av något STORT och VIKTIGT. Och den fråga, som jag skulle valt, är frågan om hur den luft vi andas inte skall tillåtas att fortsatt förpestas och att det klimat vi är beroende av för vår vällevnad inte skall bli det levande livets värsta fiende. Jag skulle proklamera ett MANIFEST för JORDENS ÖVERLEVNAD och samtidigt sträcka ut handen till ett samarbete över alla inre och yttre gränser för att vi så många som möjligt skall samlas för att i både ord och handling bidra till en sådan RÄDDNINGSAKTION.
         
Om detta skulle jag tala med obrutet engagemang och så länge att massmedianerna måst inse, att pressläggningen för SNABBA SKANDALLINJEN hunnit passera samtidigt som de för den egna skammens skull skulle se sig tvingade att sitta kvar och försöka ta till sig det STORA och VIKTIGA jag hade att säga.
         
När jag så var klar, skulle jag låta dela ut en just från trycket kommen skrift, från vilken massmedianerna sedan kunde hämta de nyhetsfakta och fräscha ordvändningar, som jag just muntligen förmedlat. Allt för att undvika missförstånd och samtidigt göda massmedianernas yrkesmässiga bekvämlighet.

FÖR DET TREDJE OCH FORTSÄTTNINGSVIS. Jag skulle se till att behålla initiativet vad gäller sådant som är av vikt och betydelse för landet och dess omvärld och inte låta det övergå till massmedianerna.

TYVÄRR var detta ingenting som den storögt förskrämde Reinfeldt gjorde.

Med vänlig
Falkhälsning

DSM 1-2/2005
Bröderna Göran och Gerhard

I Landet Annorlunda stoltseras det med att Alliansen SAPO-SÄPO skall förbättra sin kontroll av ”annorlunda- och på-tvärs-tänkandet”, närhelst och varhelst ett sådant tänkande ännu kan misstänkas ha överlevt sedan nu decennier inövat korrekttänkande. För detta skall ny högmodern kontrollteknik tas i anspråk.
         
Vi inom Falksläktet kan stoltsera med att vi av naturen är begåvade med förmåga att inte bara se längre och skarpare än någon annan två-, tre- eller flerbent varelse. Vi kan också genom vår skarpblick på även stort avstånd avläsa munrörelser och på det sättet avläsa varje genom sådana rörelser uttryckta ord och tankar. Och inte nog med det. Vi kan minneslagra vad vi på detta sätt inhämtar utan att någon utanför falksläktet kan komma åt vad vi minneslagrat.
         
Här skall ges ett prov på denna vår enastående förmåga. Provet är exklusivt - ingen annan än någon i falksläktet har nämligen kunnat inhämta vad som här skall återberättas. Och vad det handlar om är ett samtal avsynat och avläst på en höjd av 10 800 meter. Den ena av de två samtalande omnämnde den andra Göran. Och den andra omnämnde den ena Gerhard.
         
Gerhard: Mein lieber Göran, hur bär du dig åt för att i dessa bistra tider val efter val sitta kvar vid makten?

Göran: Det är mycket enkelt, mein lieber Gerhard. Inför ett val framställer du tillståndet i landet i grällaste rosenrött. När du sedan väl vunnit valet, tecknar du en bild i svartaste svart. Alla blir då förskräckta. Då passar du på att dra åt tumskruvarna. Hur det än gnys, kan folket inte göra något. Du är ju just vald. Sedan när tiden närmar sig nästa val, börjar du lätta på tumskruvarna och då blir folk åter glada och nöjda. Och i själva valspurten tar du fram paletten som bara har en enda färg: den rosenröda.

Gerhard: Mein lieber Göran, du bist ja genialisch! Muss ich prüfen.

Göran: Nja, ”genialisch” och ”genialisch”. Man måste också, som jag brukar säga, ”grunda”.

Gerhard: Vad menas med ”grunda”?

Göran: Se till att man skapar sin egen väljarkår. Mina förutseende företrädare började med att anställa några hundra tusen, som har till uppgift att fördela vad som folket och företagen jobbar ihop. Sedan har vi som kommit efter fortsatt på den vägen - vår väg, som vi kallat den. Eftersom dom här som fördelar är beroende av idén om att det är andra som jobbar än dom som fördelar och eftersom den idén är din idé så röstar dom som fördelar naturligtvis på dig.

Gerhard: Genialisch, genialisch!

Göran: Nja, ”genialisch” och ”genialisch”. Man kan nu inte ha hur många som helst som fördelar. Då måste man hitta på något nytt. Något som så att säga kompletterar. Man måste vara innovativ, som vi säger. Eller som vi också säger: Hänga på utvecklingen.

Gerhard: Hur gör man det?

Göran: Man gör något innovativt av den invandring som väller in från alla möjliga och omöjliga kulturer. Eftersom dom som kommer från fjärran inte kan språket och allmänt  känner sig främmande i sitt nya ”hemland”, blir dom beroende av dom bidrag du delar ut. Och det får du aldrig glömma: Det är du som delar ut, det är dina pengar. Du är ju staten. Det måste du lära folket. Och som jag brukar säga: Ju fler nyinvandrare, desto fler nyröster. Problemet uppstår när en del av dessa får för sig att integreras, skaffa sig jobb och allmänt börjar bete sig som folket som jobbar inom produktionen. Då börjar en del rösta som produktionsfolket. Dom kallar vi ”dom giriga” och som inte gillar att deras förtjänster försvinner i fördelningsmaskineriet.

Gerhard: Och vad gör man då?

Göran: Man ser naturligtvis till att integrationen av nyröstarna misslyckas och att nyröstarna på det sättet fortsätter att vara beroende av dom bidrag du delar ut. Vi är nog världsbäst på att lyckas med att misslyckas med den saken. Men så har vi också invandrarområden, där mer än 80 procent röstar på oss och vår vänsterflygel kommunisterna. Bland de riktigt långväga och främmande invandrarna har vi 90 procent av rösterna.

Gerhard: Och hur blir man världsbäst på att misslyckas med att integrera nyinvandrarna?

Göran: Här har jag min lilla specialare. Jag ser till att dom som får till uppgift att sköta det här med integreringen är om inte idioter så dock - som vi säger - riktiga nötter. Hur dom sedan än försöker är det bara en sak jag kan vara säker på: Dom misslyckas. Först satte jag dit ett fruntimmer, som inte kunde hålla ordning på någonting. Bara detta när hon skulle parkera bilen. Varje gång blev det fel. Jag tror tamejfan att hon inte kan läsa enklaste skylt. Nu har jag en som skulle göra sig känd för allt folket och inte lyckades komma på något bättre än att berätta en idiotisk historia om att han hade en faster eller något liknande i Kanada, som i stället för att leva ihop med en karl hade levt lycklig alla sina dar med en häst. Sedan dess kallas han: ”Han med hästen, fastern och den lilla hjärnan.”

Gerhard: Skulle aldrig gå hos oss, där nästan varenda minister är minst doktor.

Göran: Håller inte, håller inte. Det måste du ändra på. I min regering finns inte en enda doktor. En del har bara gått ut folkskolan och dom flesta har inte läst en riktig bok sedan dom slutade skolan. Börjat på en och annan kanske men just inte mer. Nej, det där måste du ändra på. Sedan jag kom till makten har jag satsat stenhårt på en utnämningspolitik, som helt och hållet går ut på - som Anitra och jag brukar säga - att utse små perssonsöner och perssondöttrar. Du må tro vad homogent och fint det blivit.

Gerhard: Så kunskap och kompetens är inte så viktigt?

Göran: Mein lieber Gerhard, kunskap och kompetens är farligt. Das musst du dich lernen!

Gerhard: Finns det inga nackdelar med ditt recept? Tänk om just bristen på kunskap och kompetens gör att landet går över styr?

Göran: Det var nu inte det frågan gällde. Frågan var hur man behåller makten. Det är för mig den enda viktiga frågan.

Från fjärran och högt ovanifrån har jag åter gjort ett nedslag i Landet Annorlunda. Det var sig likt men ändå olikt. Mer likt kunde man också uttrycka det. Det annorlunda hade blivit ännu mer annorlunda.
         
Förändringen var rentav så stor att jag behövde hjälp med orienteringen. Hjälp med att få allt detta annorlunda förklarat. Och precis som jag svävade omkring i den funderingen fick min skarpblick - mitt i allt det gråa - syn på en Berguv och sådana brukar - har jag mången gång kunnat erfara - besitta mycken både kunskap och klokskap.
         
Istället för att med min blick finna ut sakernas tillstånd kunde jag låta min vän Berguven - vi hade genast blivit vänner - förtälja vad som under närmast förgången tid i stort som smått inträffat med betydelse för att Landet Annorlunda, blivit ännu mer annorlunda.

###

På de högre ”karriärnivåerna” inom polis- och rättsväsendet hade det blivit än mer ”kultur” att underordna sig den politiska makten i stället för att frimodigt vakta över att den inte trampade sina egna lagar. Och det var numera helt accepterat och ofta rikligt honorerat, att journalister ställde upp för att skydda Makten i stället för att närgånget granska den. Och det offentliga rummet hade krympt ytterligare och fått ge plats och utrymme för alltfler mörklagda och omsorgsfullt tillslutna skrymslen och vrår. Människorna hade än mer vants vid att inte veta för mycket och rentav börjat finna detta riktigt behagligt.
         
En och annan hade dock kraft att utveckla funderingar om hur denna vitt spridda känsla av behaglighet blivit inympad med en teknik liknande den som alltsedan madam Curies dagar använts för att bekämpa allehanda farsoter. Nu var fri- och på-tvärs-tänkandet den farsot, som de styrande och ställande - den allestädes varande Makten - med hjälp av landets samlade uppfinningsförmåga inriktat farsotsbekämpandet på.
         
Som resultat av detta hade ett nytt slags välbefinnande inträtt. I stället för det tidigare energislukande välbefinnande som tog sig uttryck i att människor aktiverade sig på de mest otänkbara sätt handlade det om ett välbefinnande i den passiviserande acceptansens tecken. ”Acceptanskänslor” hade blivit det nya begreppet för att mäta frisk- och hälsotillståndet.

###

Framgångarna hade varit så stora att numera tyckte ingen annorlunda än vad det skulle tyckas i Landet Annorlunda. En frid hade lagt sig över sinnena och denna frid hade haft en på människorna sinsemellan mirakulöst utjämnande och likställande effekt. Vad som tidigare tagit sig uttryck i motsättningar och käbbel hade förbytts i en stillsam allomfattande harmonism. Just ”harmonism” var den nya ”ismen” som ersatt och undanträngt alla andra ”ismer”.
         
Och den hotfulla utveckling som tidigare tagit sig uttryck i ett hetsande efter ständigt nya - som det kallades - ”framsteg” (ibland uttryckt som ”tillväxt” och ”välstånd” och annat materialistiskt) hade nu ersatts med - som det kallades - ”positivistisk stagnation”. Till och med glädjen var en annan än vad den var förr. Förr var den primitivt aktivistisk. Nu var den stillsam - mycket stillsam.

###

Förr ville alla ha ett ”arbete”. Nu ville alla ha ”lugn och ro”. Det hade börjat lite försiktigt med en reform kallad ”friår”, då människorna - även de friskaste och starkaste - tilläts att under ett helt år göra ingenting. När det sedan visade sig svårt med återanpassningen till en tillvaro med inslag av slit och släp, genomfördes en återanpassningsreform innebärande att efter tillgodogjort friår följde ett ”anpassningsår” med möjlighet att ta ut sex frimånader. De som inte klarade av anpassningsårets påfrestningar ”permanentfriställdes”.
         
I likställighetens namn utgick samma levnadsomkostnadsersättning (begrepp som lön och förtjänst tillhörde den tidigare epoken med dess inriktning på framhetsad produktivitet och tillväxt) oavsett om man hade friår, nyttjade lagstadgad frimånad, var permanentfriställd eller stod till samhällsproduktionens förfogande enligt gällande regler och villkor.
         
Den senare kategorin människor var numera en snabbt krympande minoritet. I takt med denna krympning fick människorna en ökad kontakt med naturen - en utveckling som de styrande särskilt berömde sig över. Samtidigt hade bär- och svampplockning utvecklats till en hel folkrörelse.

###

En annan förändring var kvinnornas övertagande av fler och fler av samhällets ledningsfunktioner. Det hade börjat med ett uppror mot att inte fritt få förfoga över sin sexualitet (”Eva Moberg-upproret”) följt av upproret mot hushålls- & hemarbetet (Eva Moberg hatade som liten att behöva hjälpa till i köket). Sedan följde ”Schymanupproret” (ett talibanuppror fast tvärtom).
         
Alla kvinnor skulle ha ledningsfunktioner. Det var det nyfeministiska mottot. I en första våg - inspirerad av de schymanska visionerna - utbildade sig alla hyggligt läs- och skrivkunniga kvinnor till att kunna överta de chefsjobb, som samhället erbjöd. Ett problem uppstod när alla minister-, generaldirektörs-, chefsredaktörs-, polischefs-, brandkårschefs- och andra chefsposter var besatta med kvinnor. Då bröt ”den nya klasskampen” ut - den mellan de privilegierade kvinnocheferna och alla de chefsutbildade kvinnor, som inte fått något chefsjobb och som nu tvingades att ägna sig åt svamp- och bärplockning och ett och annat okvalificerat hoppa-in-jobb i kommunalarbetarsvängen.
         
Denna kamp upptog sådan tid och kraft, att en ny befolkningskris nu hotade Landet Annorlunda. Trots att konstbefruktnings- och reproduktionsklinikerna arbetade för högtryck tvingades landets president - den lätt grånade Mona Sahlin (1) - att utfärda nöddekret om ökade importkvoter av genom naturbefruktning havande kvinnor från främmande länder och kulturer. ”Landet Annorlunda måste fortleva”, hade hon förklarat. Med detta följde ytterligare problem, om vilket min vän Berguven dock inte ville tala närmare.

Med vänlig
Falkhälsning

_____

(1)  I valet av Landet Annorlundas första president hade den verkliga striden stått mellan de maskulint aggressiva kandidaterna Maria-Pia Boëthius och Gudrun Schyman. I valets slutomgång var det dock kompromisskandidaten Mona Sahlin som avgick som segrare.

DSM 2/2007

OM när Sverige åter blev svenskt

Först avskaffades religionen. Den svenska religionen. Den kristna lutheranska.

Sedan avskaffades nationalismen. Den svenska.

Med avskaffandet av kulturen följde avskaffandet av svensk historia, svensk litteratur, svenska traditioner inklusive midsommarfirandet. Allt avskaffat utan efterlämnande så mycket som ett litet minnesmärke. Och svensk TV hade blivit mer fritt icke-svensk än någonsin.

I omvärlden talades det om "den nya icke-nationen". Djärvare och mer omvälvande än Sovjetexperimentet med "den nya människan".

Landet Annorlunda fick uppleva en hausse i tillresandet. Året runt svärmade landet av "studieturister". Varenda konferensanläggning var fullbelagd åratal i förväg. Denna nya turism tillförde Landet Annorlunda valutainkomster i en omfattning, som fick den svenska kronan att skjuta i höjden, något som den med åren åldrade Carl Bild hade förutsett och nu som bäst räknade in avanserna av.

Inget annat land gällde som mer exotiskt än Landet Annorlunda.

Men alla framsidor har sina baksidor. Det gällde också Landet Annorlunda.

De nya nänniskorna var sinsemellan alltmer annorlunda. Multikulti hade givit upphov till en balkanisering av den gamla svenska nationalstaten. Olika klaner bekrigade varandra.l Och den tidigare så modernistiska sekulariseringen hade ersatts av en alltmer mångfacetterad religiös fanatism, som skördade fler liv än alla andra sjukdomar sammantagna.

Svenskheten hade tvingats under jord.

När gråheten breder ut sig och verkligheten framstår som allra mest absurt, är det lätt att hänge sig åt tankeflykt långt ovan molnen. För oss falkar kan det vara sättet att hämta kraft för att kunna behålla tron på framtiden.

Med vänlig hälsning
Falkhälsning