DSM nr 2/1995
Skriven av Jan Gillberg
Dagens Media-Sverige - vågar vi slå fast - utövas den reella makten över medierna av de som 1) har en verkställande (= vanligen en skrivande/redigerande) funktion i media och 2) vill/vågar använda sig av denna sin funktion i syfte att utöva vad som rimligen bör avses med mediainflytande (4). Detta med vill/ våga är i sammanhanget betydelsefullt.
Att - exempelvis och i dagens Media-Sverige i synnerhet - ha allmänt ”borgerliga värderingar” är inte detsamma som att låta dessa komma till ett mer profilerat/profilerande uttryck. ”Grupptrycket” från vänsterradikala medarbetare har även i traditionellt borgerliga medier helt uppenbart kommit att uppfattas som så starkt att mot detta upplevs varje yttring på tvärs med förhandenvarande radikalism som utmaningar som allt fler drar sig för. Om detta vittnar de båda sentida chefredaktörerna i SvD Gustaf von Platen och Bertil Torekull i sina i höstas utgivna memoarer. Gustaf von Platen uttrycker det som sin rädsla för att ”marginaliseras” och bli betraktad som ”högerstolle”. Bertil Torekull förklarar frankt att han inte ens vågade visa sig på - som han med tids- och trendanpassad troskyldighet uttrycker det - ”i och för sig intressanta seminarier” anordnade av Timbro. Det skulle av någon kunna uppfattas som att han var ”höger”! Så långt har det vänsterradikala grupptrycket inom Media-Sverige kommit att utvecklas. Man frågar sig vad detta i sin tur har fått för återverkningar på ”mångfalden” - den reella och inte bara som marginella företeelser uttryckta ”mångfalden”?
Vän - verklig vän - av det fria ordet och dess speciella funktion att fritt uttrycka tankar och åsikter måste fråga sig: Hur har det kunnat bli på detta sätt? Och hur har vi kunnat låta det bli så här - rentutav utan att särskilt många fatt klart för sig att det blivit på det sätt som von Platen och Torekull genom sitt ”vittnande” kommit att göra sig till utomordentligt uttrycksfulla exponenter för?
Att det kunnat bli som det blivit utan att det kommit att stå klart för särskilt många har sin naturliga förklaring i att det handlar om en successiv process som spänner över flera decennier. Det var nämligen på 60-talet som det började. Inte som en revolt utan just som en process. Och som alla processer har den sitt liv med många olika delkomponenter. Men man kan också i denna process spåra en grundläggande strategi som uttryck för en klar för att inte säga utstuderad politisk viljeinriktning.
Viljeinriktningen är att omvandla den folkhemskt borgerliga svenska samhällsstrukturen i socialistisk riktning. Strategin hämtar mycket av sin inspiration från den italienske revolutionären Antonio Gramsci. Efter att i ett anförande vid ett opinionsmöte i Stockholms konserthus - sannolikt 1969 - anordnat av Nya Tisdagsklubben ha lanserat begreppet ”mediavänstern” har jag därför ömsom talat och skrivit om ”mediavänstern” respektive ”Gramsci-Vänstern”: På senare tid mest om ”Gramsci-Vänstern”. Första gången jag ”pekade ut” Antonio Gramsci som ideologen bakom vad som eljest i debatten mest gick under beteckningen ”nyvänstern” var i en artikel i ORIGO 3/67 (5). Artikeln har rubriken: ”Funktionssocialismen inom massmedia”. I artikeln kallar jag Gramsci för ”nyvänstrarnas andlige fader”.
Frånsett i ORIGO - en tidskrift som från 1966 och fram till att utgivningen våran 1970 tvingades att upphöra (6) hade en betydande publik bland framförallt yngre människor med intresse för den då aktuella samhällsdebatten - gjordes på den tiden ingen koppling mellan Gramsci och ”nyvänstern”. I ett uppslagsverk som Bra Böckers Lexikon med tryckår 1977 finns Gramsci inte ens upptågen!
På något anmärkningsvärt sätt levde ”nyvänster” och dåtidens ”mediaetablissemang” med ofta borgerliga rötter och värderingar typ Djursholmaren och radiochefen Olof Rydbeck i olika världar - en framväxande ”nuvärld” och en alltmer sömnig ”gårdagsvärld”. Medan de anställda på Sveriges Radio och ute i de stora mediahusen pluggade Gramsci, vars viktiga bok ”En kollektiv intellektuell” kom ut 1967 på Bo Cavefors Bokförlag, ägnade sig mediadirektörerna åt att administrera och - i Rydbecks fall - agera juridiskt ombud för nyvänsterns alltmer uppenbara missbruk av det i avtal med staten reglerade radio- och TV-monopolet. Jag tvivlar på att Rydbeck eller någon av hans direktörskolleger med viktig positionering i Media-Sverige vare sig då eller senare läst Gramsci. ”Blunda och kör” tycks ha varit strategin.
Tillsammans med sina gramscibröder och gramscisystrar har Ehnmark lyckats marginalisera den konstruktivt problemorienterade debatten dithän att den tvingas leva en skuggtillvaro vid sidan om vad som genom mediernas åsiktstrummande kommit att uppta gemene mans sinnevärld! |
Tidningen Expressen var den som finansierade de grundläggande studier som i hög grad kom att utgöra den ideologiska kunskapsbasen för ”nyvänstern”. Närmast ansvarig för att den blev på det sättet är tidningens dåvarande kulturchef och sedermera chefredaktör Bo Strömstedt. Den som studerade och dessutom kunde göra det under drygt fem år (1963-68) - på Expressens bekostnad - var Anders Ehnmark. Under dessa år var Ehnmark kultursidans specielle ”Romkorrespondent”. I sin i höstas utgivna memoar skriver Strömstedt om hur Ehnmark ”gjorde Rom till ett universitet, en utbildningsplats, försökte närläsa vänsterns teori och praktik”. Och den han ”närläste” var Antonio Gramsci.
Av Gramsci fick Ehnmark lära sig att det finns något mycket effektivare och mindre riskabelt än det slags blodiga revolter, som banat väg för kommunistiskt maktövertagande först i Ryssland och sedan lite varstans. Även om Gramsci 1920 varit med om att praktisera våld i det då turbulenta Italien, hade han också lärt sig att arbetarna - kommunismens fotfolk - sällan är tillräckligt disciplinerade för att med framgång genomföra militärt organiserade maktövertaganden. Mycket tyder på att Benito Mussolini kommit till samma insikt och att det var detta som ledde honom till att ”byta fot” från att först ha misslyckats som socialist (med arbetarklassen som bas) för att sedan lyckas som fascist (med de missnöjda delarna av medelklassen som bas). I ett gigantiskt verk på 2 500 sidor - ”Quaderni” - har just Gramsci presenterat en omfattande och djupgående analys av hur den allmänna opinionen i Italien på 1920-talet undergick en omvandlingsprocess, som ledde fram till fascismens seger.
Efter att under åren i Rom ha ”närläst” Gramsci sattes Ehnmark på praktiska prov. Strömstedt skriver: ”Återkommen (1969) till Sverige skickades han på gruvstrejk i Kiruna med Annika Hagström; deras äktenskap blev gruvstrejkens bestående resultat” (7).
Ehnmark-Hagström bestod provet. Sverige fick sin ”kulturrevolution”. Den ägde rum i medierna med Kiruna som till den nya tiden anpassad bildmässig rekvisita. Vi hade gunås hunnit fram till TV-åldern och tidningar som Expressen hade funnit för gott att flytta tyngdpunkten i sin opinionsbildning från ledarsidan till mittuppslaget.
Fram till och med 1972 kunde Ehnmark-Hagström fortsätta som Expressenanställda för att 1973 övergå till den alltjämt stalinistiska Norrskensflamman. Anders Ehnmark gjorde ävenledes ”politisk karriär” som ledamot i VPK:s styrelse och Annika Hagström fick viktiga och charmerande funktioner i TV2.
Vad har Gramscivänstern betytt för Sverige? Vad är dess facit?
Frågan är inte så lätt att besvara, då ännu ingen tagit sig an att på allvar försöka utröna och beskriva dels Gramscivänstern som företeelse, dels dess integration med andra politiskt mer eller mindre verkningsfulla nätverk. Att detta är en stor, angelägen och inte så lite spännande uppgift framstår dock som uppenbart.
Innan den uppgiften fullgjorts är det förenat med en inte så liten ”kontraproduktiv risk” att attackera Gramscivänstern som det subversiva nätverk det förvisso varit och - genom sin inneboende automatik - alltjämt är. Det är - så länge detta ännu inte skett - alltför lätt att avfärda enskilda iakttagelser och mer eller mindre sammanhängande försök till analyser som lätt paranoida föreställningar om förekomsten av ett vänsterstyrt massmedialt frimureri. Alltför lätt inte minst därför att vi lever i ett mediaklimat, som detta - uttrycket är inte helt misslyckat - ”frimureri” i hög grad skapat och därtill genom uppnådda positioner har möjligheter att fortlöpande både påverka och kontrollera.
Det vore samtidigt högst egendomligt om denna påverkan och kontroll inte skulle ha resulterat i en i största allmänhet utbredd anpassning till av medierna implementerade tänkesätt - ett nytt slags ”sunt förnuft”, dvs just det som Antonio Gramsci angivit som ”uppdraget”.
I avvaktan på att medieforskningen på allvar börjat intressera sig för denna både angelägna och vittomfattande uppgift kan det dock vara fruktbart - i varje fall mindre ”riskabelt” - att försöka beskriva vad som är mer eller mindre konstaterbara effekter av den samhällsdebatt, som medierna kommit att bli bärare av. I den mån som dessa effekter ligger i linje med Antonio Gramscis vision av ett Västeuropa ”besjälat” av ett ”nytt (socialistiskt) förnuft ger det i varje fall ett hyggligt hypotetiskt underlag för tal om ”Gramscieffekter”. För min del skulle jag vilja ange följande som betydelsefulla sådana effekter och då i särskilt hög grad med avseende på samhällsutvecklingen i Sverige:
Det väsentliga är inte vad Gramscivänstern ”åstadkommit” genom att vare sig lansera eller bana väg för ”lösningar” på olika utvecklings- och samhällsproblem. Det väsentliga är att Gramscivänstern ”ockuperat” en betydande del av medieutrymmet för att
1) implementera ett hos gemene man i största allmänhet passiviserande ”sunt förnuft” enligt vilket det är nästintill självklart att om individen ställs inför ett problem så är det ”samhällets uppgift” att tillhandahålla en lösning på problemet och samtidigt att
2) tränga ut debattörer som företräder icke-socialistiska och allmänt aktiverande tänkesätt. På detta sätt har vi fatt en i hög grad icke-konstruktiv samhällsdebatt samtidigt som problemvärlden runtikring oss tillåtits växa både människor och samhälle bokstavligt över huvudet.
Anders Ehnmark - för att ta ett för resonemanget belysande exempel - har med sina många hundra artiklar inte försökt presentera vad som i rimligt konkret mening skulle kunna betecknas som ett enda förslag till lösning på ett enda mer eller mindre specifikt problem. Dessa gramsciiter tycks inte tänka i sådana kategorier. Samtidigt har Ehnmark med sina ändlösa krior inom den maktsociologiska pseudovetenskap han vigt sitt liv åt trängt undan ett betydande medieutrymme för en konstruktivt problemorienterad debatt. Tillsammans med sina gramscibröder och gramscisystrar har Ehnmark lyckats marginalisera den konstruktivt problemorienterade debatten dithän att den tvingas leva en skuggtillvaro vid sidan om vad som genom mediernas åsiktstrummande kommit att uppta gemene mans sinnevärld!
Detta har i sin tur skapat en lång rad allvarliga sekundäreffekter ägnade att utveckla en starkt tilltagande omvandlingsovilja. Utveckling i meningen mer av samma - ja. Och det trots att detta ”samma” håller på att knäcka den ”gemensamma resursapparaten” samtidigt som nytänkande och riskvillighet får allt svårare att ens bli accepterat som något socialt värdefullt och än svårare att skaffa sig ett rimligt utrymme för att möjliggöra den ”omvandling” som tränger sig på som en alltmer tvingande nödvändighet. Efter en tid av ganska andnupna försök till omvandling har - symptomatiskt - ”återställare” snabbt lyckats slå igenom som det nya politiska inneordet.
Gramscivänsterns förstärkning av befintliga strukturer och prägling av en allmänt utbredd omvandlingsfientlighet kan - med hänsyn till gramsciiternas rötter i revolutionära tänkesätt - förefalla som något paradoxalt. Då har man dock inte förstått att vad revolutionärer i alla tider varit ute efter är Makt - inte att likt den kapitalistiske entreprenören få möjlighet att förverkliga idéer om att skapa och utveckla nyttigheter ägnade att göra livet för människorna i någon rimlig mening ”bättre”. Det är lätt att föreställa sig en Anders Ehnmark eller en Sven Lindqvist eller en Jan Myrdal i toppen för en organisation, som tillskansat sig uppgiften att fördela resultatet av Volvoarbetarnas produktionsinsatser men omöjligt att tänka sig dessa maktens välartikulerade ideologer att idogt leda ett arbetslag - dvs om nu ledningsuppgiften inte begränsade sig till någon mer eller mindre spektakulär protestaktion.
Därför är detta med Gramscivänsterns utbredning och den i det svenska samhället alltmer markanta omvandlingsfientligheten ingenting vare sig paradoxalt eller motsägelsefullt. Snarare är det ytterligare en illustration till hur socialism/kommunism (till ett visst system orienterade maktmonopolistiska strävanden) tenderar att - liksom vad som skedde i Sovjetsamhället - klavbinda utvecklingen ända dithän att fördämningarna en dag brister. Och vad det då - i en eller annan mening - handlar om är en ”systemkollaps” som tar sig uttryck i att systemets finansiering bryter samman. Det är vad som - i brist på tillräckligt spelutrymme för successiv av riskvilliga entreprenörer ledd omvandling - inträffade i Sovjet och som framöver hotar att ske i Sverige.
Där står vi och där gräver vi eller som en av dessa gramsciiter - Sven Lindqvist - uttrycker det i en boktitel: ”Gräv där du står!” Det är bara det att ju mer dessa herrar och damer gramsciiter gräver, desto djupare sjunker både de och vi andra. De känner av det genom färre statliga kulturstipendier. Människor som inte tillhör den klassificerade media- och kultureliten drabbas i två steg - först en successivt bortflyende inkomsttrygghet, sedan en alltmer urholkad grundtrygghet - och människor som ännu inte är födda far i sinom tid nöja sig med att undervisas om det svenska välfärds- och trygghetssystemet som något tillhörigt ”forn stora dar”. Det är den utveckling - eller om man så vill icke-utveckling - som är den i dagens Sverige förhärskande.
Gör nu i stället tankeexperimentet att medierna i Sverige hade letts av människor, som tagit som sin stora uppgift att bana väg för en debatt där de i konstruktiv mening mest idérika människorna fatt dominera scenen ... (8)! Vad hade det inte betytt för riskvillighet och framtidstro och därmed utvecklings- och omvandlingsbenägenhet? Hur mycket bättre rustat hade Sverige inte då varit, när det gäller att ta itu med den omvandling som nu tränger sig på som en tvingande nödvändighet?
Detta är frågor som borde kännas starkt uppfordrande för de människor som fullgör en ägarroll inom massmediesektorn - en roll som det alltför länge varit ”korrekt” att förneka intill intighetens självupplösande förtunning. Med ägande följer dock ansvar. Att förneka ägarrollen är att springa ifrån det ansvar man har som ägare vare sig man fullgör ägarrollen eller inte. MediaSverige behöver ägare - många sinsemellan konkurrerande ägare - som precis som ägare inom andra branscher har att redovisa gällande policy, verka för att den fullgörs i enlighet med uttalade intentioner och i sista hand stå till svars för resultatet - det goda resultatet likaväl som det dåliga. Att hukande springa ifrån sitt ansvar och låta ett gäng gramsciiter använda medierna som instrument i sitt maktsociologiska spel får inte längre tjäna som alibi för mediaägarnas ansvarsflykt. Helt säkert ställer detta starkt höjda både kunskaps- och kvalitetskrav på de personer som har att fullgöra ägarroll och/eller ha plats i mediaföretagens styrelser.
Kort sagt: Sverige har inte längre råd med lyxen att låta medierna utgöra av ”kapitalet” finansierade skyddade verkstäder för Ehnmark-Hagström, Lindqvist-Stark et consortes med ett allt större uppdämt omvandlingsbehov - i stort som smått - som den mest påtagliga och för hela samhället förödande effekten.
__________________________________________________________________________________
(4) ”The media is the message” lär Marshall McLuhan. Med ”mediainflytande” aves genom medierna utövat inflytande ägnat att påverka/forma mediakonsumenternas uppfattningar/föreställningar. tillbaka
(5) ORIGO var ett från mediaetablissemanget fristående organ med inriktning på att analysera och vad gäller konsekvenserna skärskåda ”nyvänsterns” inbrytningar i MassmediaSverige. Under dessa år publicerades inte mindre än 47 artiklar på detta tema. Några av de viktigaste är ”Nyvänstern institutionaliseras” (3/67), ”Detta skulle ha sagts” (4/67), ”Samtal med Roland Pålsson om kulturpolitik” (4/67), ”Funktionssocialismen i massmedia” (2/68), ”Nihilismens revoltörer” (2/68), ”Konsten att hänga med” (3/68), ”Infantokratismen” (4/68), ”Samhällsdebattörernas svek” (1/70). Efter att ORIGO för en kort tid lyckats forcera ”uppmärksamhets- trösklarna” med hjälp av ett par stort upplagda mediaundersökningar, valde mediavänstern och direktörerna i MediaSverige som gemensam motstrategi att tiga ihjäl ORIGO. Oaktat att jag råkar vara artiklarnas författare kan jag i dag utan risk för förhävelse förklara: De håller för omläsning! Konkretionen i analysen. och frånvaron av svammel gör rentav att jag känner lite av ”yrkesstolthet” över att vara artiklarnas upphovsman. Jag menar också att de utgör ett inte oviktigt bidrag till förståelsen av att vi fått det Åsikts-Sverige vi i dag har. Det förlag som skulle drista sig att ge ut dem i bokform är välkommet att höra av sig. tillbaka
(6) Vid en bandad intervju sen-hösten 1967 med Olof Palmes specielle ”kulturminister” Roland Pålsson (publicerad i ORIGO 4/67) lyckades jag pressa Pålsson till att medge det orimliga i att ORIGO till skillnad från långa raden ”kulturtidskrifter” med mer eller mindre klar vänsterinriktning ej beviljats så kallat tidskriftsstöd. Detta skulle - förklarade Pålsson i intervjun - vid nästkommande fördelning (avseende budgetåret 1968/69 och med utdelning första halvåret 1969) ”rättas till”. Med det ”regeringsordet” som ”säker intäkt” gjorde ORIGO upp sin budget för 1969. Det blev emellertid inget ”tillrättande” och ORIGO tvingades att i början av 1970 upphöra med sin utgivning. tillbaka
(7) Detta med vad Strömstedt säger sig uppfatta som ”gruvstrejkens bestående resultat”, visar bara hur Strömstedt i sin ytlighet mest framstår som en samtidens - när det verkligen bränner till - föga reflekterande medresenär. Därmed också väl kvalificerad att vara den ”nyttiga idiot” han med vederbörlig tacksamhet helt visst kom att uppfattas. tillbaka
(8) Antag exempelvis att ”sannsagan” om smålänningen Ingvar Kamprads makalösa insatser för miljoner människors hem- och vällevnad ”exploaterats” av de svenska medierna på samma intensiva sätt som det livsöde som är förknippat med noshörningsungen Nelson? Tänk bara om någon försökt att räkna fram de många tusentals sysselsättningstillfällen som denne ende entreprenör lyckats skapa. Att Nelson - genom tiderna Sveriges (hittills) mest uppmärksammade vårdfall med dagliga bulletiner - tycks lida av en allvarlig hjärnskada och i skrivande stund ännu inte förmått att resa sig rymmer en myckenhet av symbolik som det sannolikt är nästintill tryckfrihetsbrott att ens antyda. Det var - tvingas den oförvägne tillägga - sundare när medierna ägnade sig åt att efter den långa mörka vintern välkomna lyckligt nyfödda björnungar. tillbaka
Tillbaka