online casin

DSM nr 2/2003

Skrivet av Jan Gillberg


Steg för steg och på område efter område förlorar människorna i Sverige makt och inflytande. Och utan makt (makt att få rå sig själv) och inflytande (inflytande på det som reglerar denna makt) ingen frihet. Närmare påsett håller svenskarna på att bli ett av världens ofriaste folk. 

Ett mått på detta är hur mycket svensken i gemen inte får behålla av frukterna av sitt arbete, sina initiativ och sitt skapande. Det som kallas intjänad inkomst. Men det finns också andra mått. Ett sådant är hur mycket i timmar räknad tid, som medborgarna i detta Sverige tvingas att i en eller annan form ägna åt myndighets- kommunikation och då i en växande utsträckning för att hävda sina i Europadeklarationen stadgade mänskliga rättigheter. En tidsåtgång som i sig är en form av frihetsberövande. Dessutom ett frihetsberövande som särskilt hårt drabbar de som i en eller annan mening gäller som de svaga och utsatta. 

Ett annat hur stora resurser Makten har till sitt förfogande relativt den enskilda individen (i kronor räknat när skatt erlagts och det livsnödvändiga betalats), närhelst det uppstår en konflikt mellan Makten och den enskilde. Låt oss kalla den här uppkommande obalansen för medborgarnas ”maktunderskott”. Var någonstans i världen är detta underskott större än i Sverige, där den enskilde dessutom får stå för kostnaderna även då han eller hon - trots detta underskott - någon gång lyckas hävda sin rätt (exempelvis vinna ett skattemål) mot Staten-Makten? 

Och var någonstans har Maktens ombud samma grad av absolut makt i den meningen att inte behöva gottgöra skada uppkommen genom missbruk av makten? Ingenting manifesterar den svenska maktfullkomligheten tydligare än 1969 års annullering av ämbetsmanna- ansvaret.


Ännu ett steg mot SVERIGES  AVDEMOKRATISERING

Ännu ett steg mot Sveriges avdemokratisering tas vid kommande halvårsskifte, då riksdagens revisorer avskaffas. Den 30 juni 2003 upphör nämligen denna institution, som tillkom 1809 och sedan dess fram till nu haft ställning som högsta i svensk grundlag skyddat tillsynsorgan. Detta sker efter en intensiv och med framgång genomförd tjänstemannakampanj. I dess ställe inträder ett renodlat tjänstemannaorgan. 

Om detta har Hans Lindblad - under 16 år orädd och stridbar riksdagsman och tillika en av dessa riksdagens revisorer - skrivit den i höstas utkomna boken ”Ämbetsmannaväldet” (Ekerlids Förlag). 

I boken tecknar Hans Lindblad en skarpsynt bild av de förändringar, som det svenska samhället undergått alltsedan Tage Erlander på 1960-talet proklamerade det starka samhället som det socialdemokratiska partiets överideologi och därmed grundlade den ”blockpolitik”, som sedan varit utmärkande för svensk politik med å ena sidan ett allt starkare och självmedvetet Maktblock och ett allt svagare och vilset Oppositionsblock. 

Hur dessa förändringar kommit att urholka medborgarinflytandet - både det direkta och det via folkets valda ombud - och därmed demokratin skildras i Lindblads bok både övergripande och genom konkreta exemplifieringar. 

Många av dessa exemplifieringar skulle ha givit upphov till engagerad och engagerande debatt om inte Om hade varit. Och Om är att vi i Sverige har ett underskott på kompetenta och makten oberoende journalister och samhällsdebattörer, där de förra dessutom inte släpper fram de senare om de inte antingen tycker som det skall tyckas eller är att bedöma som ”ofarliga”. I Sverige är det fria ordet fritt men inte utan väl och närmast pavlovskt inövade förbehåll. 

I dagens svenska samhälle gäller detta underskott som det verkligt stora och avgörande demokratiska underskottet. Inte heller om detta förekommer det någon debatt. Och varför det...? Frågan har sitt givna svar... så självklart givna att det skulle framstå som chronschougskt magisteraktigt att formulera - i varje fall för en läsekrets som DSM:s.


ÄMBETSMANNAVÄLDET  det stora  DEMOKRATIHOTET

Allteftersom den successiva nedmonteringen av medborgarinflytandet - vare sig det gäller den enskilde medborgarens inflytande över sitt eget liv eller över vad som ibland kallas ”det gemensamma” - fortgått, har vi i Sverige fått ett Ämbetsmannavälde utom demokratisk insyn och kontroll. Dessutom med starkt begränsade möjligheter till rättslig prövning och sanktion vad gäller ens uppenbart missbruk. För detta demokratins men också rättssamhällets förfall har knappast någon enskild åtgärd haft större betydelse än just ämbetsmanna- ansvarets avskaffande. Hans Lindblad skriver:

”Det krävs mycket av en individ för att inte ta skada av att få för mycket makt, och det allvarliga med myndighetsmakt är att det inte finns något ansvarsutkrävande.

---- Svenska statstjänstemän är i praktiken oavsättliga. Poliser kan själva vara kriminella utan att avstängas från sin tjänst.”

Sverige är också ett undantagsland i den meningen, att landet inte har en författningsdomstol. I stället brukar - eller snarare brukade - hänvisas till att Sverige har sina ”ombudsmän” och då framförallt JO-ämbetet men detta ämbete saknar den auktoritet, som det en gång hade. JO-ämbetet är i dag mer en maktens än en den enskilde medborgarens tjänare.


Riksrevisor Lindblad dömer ut POLISVÄSENDET

Inget område inom det offentliga blir så hårt utdömt av riksrevisor Hans Lindblad som polisväsendet. Det som mest utmärker svensk polis är, skriver Lindblad, massor med chefer men ändå usel ledning. Och den mest påtagliga förändringen efter 1965 års förstatligande är fokuseringen på pappers- och kontorsarbete med betoning på ”pappers-”. Lindblad är inte nådig i sin bedömning:

”Flertalet poliser sitter bakom skrivbord och arbetar bara på kontorstid. Jag har svårt att tänka mig, att det finns något konkurrensutsatt företag med en gigantisk kontorsorganisation som skulle ha varit så senfärdig med att utnyttja datorer. En närmast ofattbar mängd arbetstid har gått åt för att föra uppgifter från den ena blanketten till den andra. Under 1990-talet avskedades en stor del av kontorspersonalen och deras uppgifter togs över av poliser som är både dyrare och ofta mycket långsammare och osäkrare i dessa arbetsuppgifter. På papperet kunde man därmed hålla uppe antalet poliser, men i verkligheten betydde det att mindre egentligt polisarbete utfördes än om man i stället behållit den utbildade kontorspersonalen och minskat antalet poliser.
---- 
Det otroliga förhållandet att polis och åklagare inte kunde kommunicera med varandras datorer, så att åklagaren kunde ge förslag till hur en handling kunde göras mer begriplig, bestod också under lång tid.”

Polisväsendets kontorisering har fått en lång rad närmast absurda konsekvenser. Lindblad tar Polismyndigheten i Stockholms län som exempel. Denna myndighet har omkring 6 500 anställda inklusive så kallade civilanställda. Men enligt vad Lindblad inhämtat är det i ”normalläget” bara sju polisbilar som patrullerar i ett område omfattande Stockholm och Lidingö. Sju bilar. Det gör 14 poliser av myndighetens cirka 6 500 anställda! 

Men inte nog med detta. Hans Lindblad menar - med de inblickar han kunnat skaffa sig som riksrevisor - att polisväsendet och då på högsta nivå kommit att bli en härd för allsköns kriminalitet:

”Knappast någon annan yrkesgrupp kan utvisa så hög andel lagbrytare som det högsta skiktet polischefer i Rikspolisstyrelsen och Stockholm under 1980- och 1990-talet.”  Som om inte detta skulle räcka. Ljugandet skall också och då i synnerhet inom Rikspolisstyrelsen - enligt Lindblad - kommit att utvecklas till ett slags ”kultur”:

”Det jag lärde mig var att aldrig lita på en enda uppgift från Rikspolisstyrelsen, en insikt jag hade nytta av när jag senare blev ledamot i polisstyrelsen i Gävleborgs län.”


I toppen på  polispyramiden satt en fjant

Hur har det kunnat bli på det här sättet? I stora organisationer - i synnerhet om de till sin natur är slutna - återfaller degeneration nära nog alltid på de personer som sitter i toppen. Polisväsendet i Sverige är inget undantag. Hans Lindblad är heller inte nådig i sina omdömen av exempelvis Björn Ericsson (rikspolischef åren 1988-96 med kanslihusbakgrund):

”Björn Ericsson visade sig bli ännu en olycka för organisationen, en publicitetsjagande fjant, som knappast åstadkom något konkret positivt och som sedan lämnade efter sig en polisverksamhet i administrativt och ekonomiskt kaos.” 

På vilka sakliga grunder, kan man fråga, blev Björn Ericsson rikspolischef? Andra höga polischefer vars kompetens främst tycks haft att göra med deras förankring hos ledningen för den socialdemokratiska nomenklaturan är Hans Holmér (SÄPO-chef 1970-76, länspolismästare i Stockholm 1984-87 och ansvarig för den felprogrammerade jakten på Olof Palmes mördare) och Sven-Åke Hjälmroth (SÄPO-chef 1976-87 och Holmérs efterträdare som länspolismästare med bakgrund som tjänsteman i Postverket). Det finns flera!


Hur mycket har Hans Lindblad under fötterna?

Hans Lindblad är i stora stycken övertygande i sin kritik av det han kallar ”Ämbetsmannaväldet” och hans kritik bärs upp av en samhälls- och medborgarsyn, som hämtar inspiration från publicisten och politikern Adolf Hedin (1834-1905) och som väl sammanfattas med orden:

”Ju starkare ens övertygelse är att människor kan handla fel, desto farligare är det att sätta maktmedel i händerna på byråkratin.”

Ibland skyndar Lindblad dock väl snabbt. Ta exempelvis hans mycket för att inte säga sensationellt hårda kritik av tillståndet inom polisväsendet. Här skulle jag önska:

• En noggrannare redovisning av vad Hans Lindblad har som grund - ”real hard facts” - för sina i sanning hårda omdömen.

• En systematisk genomgång av orsakerna till den av Lindblad påtalade degenerationen inom det svenska polisväsendet och då inte minst hur en politiserad utnämningspolitik successivt ersatt kompetens med något slags diffus politisk följsamhet.

• En genomgripande analys av vilka konsekvenser denna degeneration fått för rättssamhället och den enskilde medborgarens trygg- och säkerhet.

• Ett program för återskapande av ett polisväsen som kan möta de krav, som medborgarna i en rättsstat värd namnet har rätt att kräva.

Kort sagt. Vad jag skulle önska är att Hans Lindblad härnäst utkommer med en bok på temat ”Ett polisväsen i rättssamhällets tjänst”.

OBSERVANDA hämtade ur Hans Lindblads bok ”Ämbetsmannaväldet”

”Byråkratin tar över mer och mer. Förtroendevalda i riksdag, landsting och kommuner har sedan demokratins genombrott aldrig varit så tillbakaträngd som nu.”

”En långtgående byråkrati kan fatta beslut nästan maskinellt.”

”Den svenska statsförvaltningen har blivit en skadlig jättehärva av organiserade särintressen.”

”Folkets valda ombud må få vara kvar, men det de gör betraktas som en slags glad amatörism, som man får se på med överseende.”

”Riksdagsledamöter känner ofta detsamma som kommunala fritidspolitiker - att besluten redan fattats av andra.”

”I praktiken kan svensk kommunal demokrati till stor del sägas ha upphört. Den har efterträtts av ett system där förvaltningschefer inte bara tagit över såväl dagliga beslut som långsiktig inriktning utan också mer och mer blivit kommunens ansikten mot medborgarna.”

”Strävan efter att på område efter område tränga tillbaka förtroendevalda har aldrig varit starkare än under det senaste decenniet.”

”Makt genom anställning dominerar alltmer, medan inflytande till följd av allmänt val mer och mer marginaliseras.”

”Generaldirektörer har lyckats ta över alltmer av den offentliga debatt som tidigare fördes av politiker och folkrörelser.”

”När regeringen ger direktiv till myndigheterna sker det genom regleringsbrev och Svensk författningssamling. När direktiv nu i stället går från myndigheter till regering och riksdag sker det inte genom ämbetsskrivelser utan över DN debatt, ämbetsmannastatens mest officiösa kungörelseplats.”

”Under senare år har många talat om att det finns en konflikt mellan politik och marknad. Jag menar att vi har för lite av båda. Den offentliga sektorn i Sverige är i huvudsak tjänstemannadominerad. Och det som kallas marknad är ofta oligopol, utan den konkurrens som skulle behövas för konsumenternas skull.”

”Offentliganställda är i majoritet i riksdagen i en grad som som bör inge oro, eftersom förståelsen för egenföretagande och privat verksamhet därmed kan misstänkas vara underutvecklad.”

”Myndigheterna är oerhört angelägna om att man håller fast vid de lösningar som ger fortbestånd åt just deras verksamhet. --- Erfarenheterna ger bastanta belägg för att de professionella grupperna till mycket stor del styrs av värderingar om vad som kan gynna vad de uppfattar som egna intressen.” 

”I Sverige är enda gången det uttryckligen uttalas ’förtroende’ för en politiker när han eller hon gjort bort sig på något sätt.”

”Svenska statstjänstemän är i praktiken oavsättliga. Poliser kan själva vara kriminella utan att avstängas från sin tjänst.”


Tillbaka