Estonias undergång
DSM 5/2006
Skriven av Jan Gillberg
 |
Vad händer med ett samhälle, där staten skyddar sig gentemot sina egna medborgare genom vilseledning och mörkläggning? Vad händer när lögnen legitimeras som vapen, närhelst den tjänar ”statsnyttan”? Hur drar man upp en gräns mellan ”statsnytta” och allvarliga misstag begångna i ”statsnyttans namn”? Hur kan man veta att ”statsnyttan” inte bara är något som grips till för att skydda makthavarnas egna ibland högst personliga intressen - exempelvis att inte behöva stå till svars för begångna misstag eller rentav brott? Vad blir konsekvenserna för den fria debatten och den fria opinionsbildningen i ett samhälle, där staten i trängda lägen väljer att skydda sig genom vilseledning och mörkläggning - detta ända dithän att ”statsljugandet” kommit att utvecklas till en kultur? |
Vilka behov har detta skapat för staten av att kunna tillgå gentemot staten - den politiska makten - lojala massmedier? Inte när det gäller frågor av ”lägre rangordning” men i desto högre grad, när det gäller sådant som skulle kunna hota Makten om sanningen tilläts att komma fram.
Vilken sorts journalister och vilket slags journalistik utvecklas i ett samhälle, där makt och media närhelst det gäller frågor av ”högsta rangordning” växer ihop i namn av en högre men aldrig offentligt redovisad ”statsnytta”? Vad befordrar detta för inställning till sådant som ”fri debatt” och ”fri opinionsbildning”?
Vilka effekter får detta i sin tur på journalistisk och massmedial anpassning även när det gäller frågor som inte är av ”högsta rangordning”? I vad mån kan det lydnads- och anpassningsmönster, som bildats när det gäller frågor av ”högsta rangordning”, slå igenom också när det gäller frågor av ”lägre rangordning”? Rimligen måste de personallianser, som uppstår i det förra sammanhanget påverka relationiken aktörerna emellan även i det senare sammanhanget. Vilken betydelse har detta för utvecklingen av den konformism, som i så hög grad utmärker svensk samhällsdebatt och svensk åsiktsbildning?
”Konformism” låter inte bra, därför väljer media & politik att på nyspråksvis tala om ”konsensus”. I Sverige råder konsensus i alla stora, övergripande frågor - alltifrån höga skatter till ett gigantiskt och alltmer vittförgrenat bidragssystem ägnat att göra medborgaren till 1) skatteslav och 2) bidragstagare. I Sverige råder också konsensus om vad som är sant och vad som är osant. Inte när det gäller småsaker men väl när det gäller stora saker som detta om vad som orsakade Estonias undergång - haveriet som kostade tusentalet människor livet.
Och vad händer med de journalister, samhällsvetare och andra med intresse för olika samhällsfrågor, som är förmätna nog att vilja söka sanningen och som inte låter sig underordnas det förhärskande åsiktsmönstret utan rentav bryter sig ut ur detta? De - som det heter - ”marginaliseras” och/eller - med ett av landets statsminister Göran Persson präglat uttryck - ”brännmärks”. Detta med ofta långtgående återverkningar på fribytarnas möjligheter till yrkesmässig karriär och utkomst.
Det är lätt att inse, att de ”marginaliserade” och/eller ”brännmärkta” utgör varnande exempel för alla de, som inte tagit steget ut och deklarerat egen ståndpunkt men som innerst inne har från det förhärskande åsiktsmönstret divergerande åsikter och hur detta är ägnat att ytterligare förstärka och breda ut konformismen.
Eftersom media - ”mainstream media” - är den kraft, som mer än någon annan svarar för ”marginaliseringen” och/eller ”brännmärkandet” av de åsiktsmässiga avvikarna så är det välanpassade och toppbefordrade journalister, som kommit att tjäna som åsiktskonformismens viktigaste pådrivare. Tillsammans med topp-politiker har topp-journalister bildat en tyst samförståndsunion. Det är här vi har den maktelit som tillsammans både styr landet och möjliggör styrandet.
Vad som mer än något annat hjälpt till att skapa och binda samman denna tvåhövdade maktelit är det vilseledande och det mörkläggande, som utvecklats kring sådant som utifrån förment ”statsnyttosynpunkt” bedömts som särskilt känsligt. Det är här mer än någon annanstans de ömsesidiga bindningar uppstått, som gör denna maktelit till det verkligt stora hotet mot både demokratin och rättssamhället.
Vilseledandet och mörkläggningen om och kring Estonias förlisning är inte det enda exemplet på detta. Mordet på Ivar Kreuger och den av staten inställda obduktionen, rättsaffärerna i vilka Vilhelm Moberg engagerade sig, neutralitetspolitiken, DC-3:an, mordet på Cats Falck och hennes väninna, Bordellaffären, Palmemordet och syndabocksmordet på Christer Pettersson är andra. I samtliga dessa fall har media spelat en avgörande roll som vilseledare och mörkläggare i den förmenta statsnyttans tjänst samtidigt som de som inte bara sökt utan också funnit och kunnat presentera obekväma sanningar häcklats som ”konspirationsteoretiker” - i sig ägnat att ha en på det idealistiska sanningssökandet återhållande effekter. Och vad blir det av ett samhälle där både idealismen och sanningssökandet dör ut? Ett är säkert: Enhetstänkandet och enhetstyckandet brer ut sig samtidigt som utrymmet för okontrollerad maktutövning vidgas.
Men inte bara detta: Människorna görs till ängsliga och underdåniga medborgare, som söker sig bort från det offentliga helt inriktade på att finna trygghet i en tillvaro begränsad till den rent materiella existensen. Menlösheten ofta uttryckt som en förlamande likgiltighet blir förhärskande. Förmågan till medkänsla och engagemang går förlorad. I Sovjet skapade man ”sovjetmänniskan”. I Sverige ”socialstatsmänniskan”. I Sovjet fanns GULAG. I Sverige behövs inget GULAG. Det räcker långt med massmedial konditionering.
Vad säger då omvärlden?
Bland Sverigekännare som i Stockholm stationerade utrikeskorrespondenter uttrycks allt oftare förvåning över de svenska kollegernas underdånighet och anpasslighet gentemot den politiska makten. Inte minst är förvåningen stor över hur väldisciplinerade de svenska medierna förhållit sig till det uppenbara manipulerandet av sanningen vad gäller orsakerna till Estonias undergång. Och hur har det varit möjligt att snart sagt få ett helt folk att godta den av Carl Bildt anvisade förklaringen att låsanordningarna till visiret var för klena - detta 16 timmar efter katastrofen, innan någon haveriutredning hade tillsatts och innan någon som helst teknisk undersökning hade gjorts? Och hur har denna ”anvisning” kunnat få gälla som den ”officiella” förklaringen ännu 12 år efter förlisningen, trots att sunt förnuft med stöd av en närmast enig expertis gör det uppenbart att det måste ha gått till på ett annat sätt?
Men det finns också en annan undran - den som kommer till uttryck i den tidigare citerade boken av Drew Wilson - som börjat få spridning och det även utanför kretsen av Sverigekännare: Vad är Sverige för ett land där regeringen beslutar att INTE bärga de omkomna och göra det möjligt för de anhöriga att begrava sina nära och kära? Och hur kan ett sådant beslut få en i det egna parlamentet ENHÄLLIG uppslutning? Och hur är det möjligt att detta inte givit upphov till en FOLKSTORM?
I inget annat land hade detta varit möjligt! Inte ens i det centralstyrda och ateistiska Sovjetunionen hade det varit möjligt! Men i Sverige fick beslutet att INTE hemföra de omkomna stöd av ett ”etiskt råd”, i vilket en tidigare ärkebiskop och en dåvarande domprost ingick! Fanns det då inte någon kyrklig opposition, som lyckades göra sig hörd? Nej, inte ens det!
Vad är detta förhållningssätt till livet och döden, där människan görs till ett in- och utgående personnummer, ägnat att få för konsekvenser i en vidare allmänmänsklig mening? Och hur har det kunnat bli på det sättet? Är det i sig en logisk konsekvens av socialstatens avpersonifierade och kollektivistiska syn på individen? Ingen är - får inte vara - någonting annat än ett nummer i socialstatskollektivet. Är det någonstans här man kan finna förklaringen till hur det var möjligt att få ett ENIGT SVERIGE att ställa sig bakom beslutet att INTE bärga och hemföra de omkomna efter den i modern tid största katastrof som drabbat landet?
Denna världsunika av stat och media samfällt intagna avvisande hållning till de anhörigas i varje annat land självklara rätt att få samhällets oinskränkta stöd och hjälp för att kunna ta farväl och begrava sina förlorade nära och kära är i sig ägnad att prövas inför ett internationellt rättsforum. Får en stat förhålla sig på det sättet? Vilka konsekvenser är detta ägnat att få om det ges accept med prejudicerande effekt? Det står nämligen utom all diskussion att den svenska staten - megafoniskt understödd av mainstream media - på detta sätt åsamkat tillkommande skada, därför det är precis som Drew Wilson skriver i sin bok:
”Psychologists propose that a person in grief needs to see actual remains of the deceased in order to authenticate the reality of loss and say goodbye. A land burial then provides a physical space for religious rites.”
Denna grundläggande rättighet förvägrade den svenska staten de anhöriga till de vid Estonias undergång omkomna. Och i media ingen debatt om detta världsunika!
Det hindrar inte EXPRESSEN att den 22 juli 2006 i en stort på tidningens mittuppslag presenterad artikel berätta att av de 2 749 som omkom ”den 11 september” har ”kvarlevor bara påträffats från 1 151” men att man nu på taket på Deutsche Banks till the Twin Towers närliggande byggnad hittat 700 kroppsdelar, som nu identifieras av specialister. EXPRESSEN skriver:
”Fyndet på Deutsche Banks tak avslöjar nu att anhöriga fortfarande har en möjlighet att ge sina syskon, barn, fruar, äkta make och hustrur en begravning.”
Artikeln illustreras med en bild, som visar hur specialister i skyddsdräkt går omkring och letar rester av människokroppar, som har legat där i snart fem år. EXPRESSEN skriver ingenting om att det är något som de amerikanska specialisterna skulle sluppit göra om de varit verksamma i Sverige, där regeringen med stöd av en före detta ärkesbiskop anser att sådant arbete är ägnat att ”traumatisera” dem som utför det.
Om konsekvenserna av denna av Sverige - dess regering, dess parlament och det särskilt tillsatta ”etiska rådet” - intagna hållning skriver Drew Wilson:
”Sweden’s compassion broke new ground. A pathalogist protected from handling the dead? How about a surgeon shielded from blood and an undertaker kept away from corpses? As the authorities’ apparently sincere concern became overzealous, it began to suggest they had a different agenda. Compassion began to look like a strategy.”
Hur förklarar man att Sverige i stora och grundläggande frågor blivit Landet Annorlunda? Och hur är det möjligt att det blivit så? Sverige gäller ändå som ett demokratiskt land med visserligen av staten dominerade etermedier men ändå med en fri press och en fri opnionsbildning. Detta senare är dock en sanning med så stora modifikationer att detta med ”fri” tenderar att i de stora och för staten och dess maktutövning betydelsefulla sammanhangen sakna mening. Låt mig exemplifiera med två exempel:
• När medier runt om i världen presenterar uppgifter om att Estonias kapten Avo Piht och ytterligare åtta personer i besättningen räddats för att sedan försvinna och detta via ett svenskt sjukhus, är detta något som ”mainstream media” samfällt väljer att tiga om.
• När det uppstår frågetecken om var statssekreterare Lars Danielsson tillbringade kvällen/natten till den 26 december 2005 - hos en älskarinna eller var annars? - utlöser detta ett mediapåtrag av sådan omfattning, att det tränger ut andra nyheter under ett par veckors tid.
Man kan också uttrycka det så här: Ofriheten när det gäller riktigt stora och känsliga frågor - stora och känsliga för staten Sverige kompenseras genom nästintill obegränsad frihet när det gäller vad som i själva verket är små och betydelselösa frågor men som har ett eller annat sensationellt eller pikant inslag. På det sätter fungerar sensationsjournalistiken - den i Sverige mer och mer dominerande journalistiken - som en avledare (till sin funktion inte olik åskledare) vad gäller sådant skulle kunna försätta staten Sverige i bryderi.
En annan förklaring, som utländska Sverigebedömare gärna framhåller, är det unika förhållandet att Sverige haft fred i snart mer än 200 år och därför saknar erfarenhet av att drabbas av krigets fasor. Det har - märkligt nog kan man tycka - skapat en oförmåga att leva sig in i och deltaga i andra människors olycka. Mediernas till intet förpliktande rapportering om allt gräsligt, som händer runtom i världen och då gärna i fjärran länder, fungerar också som ett slags avledare samtidigt som exponeringen av alla gräsligheter gärna sker på ett sätt att det är ägnat att ha en avtrubbande effekt.
Efter att ha trängt in i och förvånats över hur Sverige och de av Estoniakatastrofen icke berörda svenskarna (de som själva inte drabbats av att ha förlorat någon anhörig) väljer Drew Wilson att formulera sig så här:
”Without conflict for nearly 200 years, perhaps the Swedes have relaxed far too long in an anticeptic version of life. Exposed to the germs of reality, state institutions maybe became disoriented. Even the Church of Sweden seemed uncertain about its own role, more concerned about offending groups than it was with steering by religious principle.”
Genom att ha undgått att dras in i förra seklets krig och fasor har Sverige och det svenska folket inte bara en nutidshistoria, som skiljer sig från snart sagt hela övriga Europas. Sverige och svenska folket har kunnat odla föreställningar om att vara förskonat från katastrofer. Det har fått svenskarna att känna sig ”speciella” - ett slags modernistisk variant på att vara ”ett utvalt folk”.
När det ändå inträffar en katastrof, har Sverige och svenskarna visat sig ha extremt svårt att hantera det inträffade. Det är som om det vore något som bara inte får ske. Det har samtidigt gjort svenskarna lätta att vilseleda, när det gäller vad som verkligen hänt samtidigt som mörkäggning av vad som orsakat det inträffa kommit att upplevas nästan som en befrielse. Man vill inte veta. Genom att inte veta blir det också lättare att inte behöva ”engagera sig”. Att ”engagera sig” - vad det än gäller - är något som upplevs som ”jobbigt”. Och vilken svensk av idag vill att livet skall vara ”jobbigt”?
Vilseledandet och mörkläggandet har också en annan sida. Det förvirrar både omvärlden och svenskarna själva. Den egna självbilden stämmer allt sämre med verkligheten samtidigt som omvärlden lever kvar i föreställningar om det öppna, fria och demokratiska Välfärdslandet Sverige - föreställningar som genom utvecklingens gång förvandlats till en allt större myt.
Hur länge skall Lögnen Sverige hålla? När kommer bubblan att brisera - därför den dagen är det just en brisering som är att vänta? Och vad skulle kunna få bubblan att brisera? Att sanningen om Estonias undergång blev fullt ut blottlagd och presenterad?
Vägen dit skulle kunna vara att Sverige som stat blev ställt till ansvar inför ett internationellt rättsligt forum för att medvetet och systematiskt ha undanhållit fakta till skydd av den brottsliga gärningen som sådan - massmordet - men också till skydd av den egna delaktigheten.