online casin

Skrivet av Jan Gillberg

Jutta Rabe

Jutta Rabe är den journalist som mer än någon annan skaffat sig ingående kunskaper om omständigheterna kring Estonias förlisning och den därefter följande mörkläggningen av liksom desinformationen kring vad som var de verkliga orsakerna till katastrofen. Som ett led i detta arbete har Jutta Rabe - bland annat i samarbete med amerikanen Gregg Bemis - genomfört dykningar vid vraket. Det svenska rättsmaskineriet trädde då i aktion och utfärdade en order om häktning av Jutta Rabe. Hon hade stört ”gravfriden”. Mot detta protesterade Publicistklubben i ett uttalande antaget av PK:s styrelse och undertecknat av Jan Guillou. Uttalandet tillställdes TT. Någon på TT såg till att det inte distribuerades. Uttalandet återgavs heller inte i någon enda av Sveriges tidningar.

För nu snart åtta år sedan - den 28 september 1994 - sprängdes Estonia. Vad det handlar om är ett överlagt och genomfört mord på 852 människor. I en i sommar i Tyskland utkommen bok - ”Die Estonia. Eine Tragödie eines Schiffunterganges” (Delius Klassing) - anges motiv och utpekas den krets, där gärningsmännen är att finna. Boken är författad av den tyska journalisten och TV-filmaren Jutta Rabe. Motivet var att förhindra transport av i Sovjetunionen utvecklad militär hög- och rymdteknologi via Estonia (Tallinn - Stockholms hamn) och Sverige (per hos Vägverket begärd specialtransport Stockholms hamn - Arlanda och därifrån vidare per lufttransport) till USA. Gärningsmännen var ett antal tidigare höga KGB- och GRU-officerare tillhörande den så kallade Felix-gruppen. Dessa såg det som en patriotisk handling av högsta dignitet att förhindra transporten och på det sättet säkerställa att kunskap inom områden där Sovjet kommit längre än USA inte skulle komma i händerna på vad många inom den ryska krigsmakten och säkerhetstjänsten ännu 1994 betraktade som ärkerivalen.

 1)   Alla de myndighetspersoner som medverkat till att genom mörkläggning, desinformation och i vissa fall falsifiering av i saken betydelsefulla dokument förhindrat sanningen om vad som föranledde Estonias förlisning att komma fram.

2)  De politiker i de båda närmast berörda ländernas - Sveriges och Estlands - regeringar som inte inskridit mot mörkläggningen, desinformationen och falsifieringarna utan tvärtom medverkat till att förhindra att sanningen om vad som föranledde förlisningen skall kunna komma fram. Det gäller i särskilt hög grad det i frågor gällande M/S Estonias förlisning ansvariga statsrådet Mona Sahlin. Men också de politiker som i egenskap av partiledare och riksdagsledamöter förhållit sig passiva när det gällt att begära - som det dagarna efter förlisningen uttrycktes - att ingen möda fick sparas för att få fram orsakerna till Estonias förlisning. ”Varje sten skulle vändas”, hette det då. Längre fram skulle det gjutas ett betongtäcke över vraket.

 3)   Medierna i Sverige och Estland - vad som brukar kallas ”den tredje statsmakten” med särskild uppgift att granska regering och riksdag liksom generellt  myndighetsutövandet - som i detta fall abdikerat från sin uppgift och i stället valt att passivt åse hur olika myndighetspersoner manipulerat sanningen. Men inte bara det. Medierna har själva lämnat sin medverkan både till mörkläggningen och desinformationen. Därmed har medierna gjort det ytterligare uppenbart att det finns något synnerligen allvarligt att dölja.

Mörkläggningen tydliggjord 

Nu under våren och i sommar har mörkläggningen kring vad som förorsakade Estonias förlisning blivit tydliggjord på ett sätt som i sig reser en lång rad allvarliga frågor.

1

För det första. Den 3 april 2002 var det i frågor rörande M/S Estonias förlisning ansvariga statsrådet Mona Sahlin kallat till förhör inför riksdagens konstitutionsutskott. Förhöret var föranlett av att det framkommit, att det hamnstatsprotokoll som upprättades straxt innan Estonia lämnade hamnen i Tallinn på kvällen den 27 september 1994 manipulerats. Detta är något som konstaterats efter en av Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) gjord undersökning. Undersökningen visar att man lagt till och dragit ifrån på kopiorna. Man har också tagit bort uppgiften om vem som är ansvarig för protokollets upprättande. Och notapparaten som talar om vad de olika felen egentligen betyder är borta. Av förhöret framgår vidare att det inte är fullt klart vilken version som Haverikommissionen utgick från i sina bedömningar.

Riksdagsledamot Per Lager (mp) finner det som här framkommit så anmärkningsvärt, att det föranleder honom att ställa Sahlin frågan om detta inte är omständigheter, som aktualiserar en ny alternativt kompletterad haveriutredning. Läser man protokollet framgår det, att Sahlin på ett närmast skamlöst sätt söker förklara bort det påtalade. Det var inget riktigt hamnstatsprotokoll oaktat att det är vad som anges i själva huvudet på protokollet, försöker hon göra gällande. Det upprättades i utbildningssyfte och har tillkommit i en ”utbildningssituation”, förklarar hon. Och i denna utbildningssituation har ”olika personer som deltog i undervisningen” fyllt i ”de olika blankettseten”. ”Därför skiljer de sig också på vissa punkter”, är hon sedan dumfräck nog att förklara de manipuleringar som påvisats av SKL. Detta föranleder Lager att påpeka att det inte alls är olika personer som suttit och skrivit olika dokument utan att det är samma dokument men att kopiorna av detta samma dokument skiljer sig åt. Det är det som är det allvarliga eller som Lager uttrycker det ”väldigt allvarliga”. Varför har det blivit på det sättet? I vilket syfte? Och vilka varianter av samma dokument har kommit till användning i vilka sammanhang under arbetet på att finna orsakerna till denna fartygskatastrof då 852 människor miste livet?

Lagers påpekande föranleder inte Mona Sahlin att vare sig ta tillbaka eller närmare förklara sig. Hon bara går vidare som om inte påpekandet är ägnat att försätta det i frågan om Estonias förlisning ansvariga statsrådet i en högst penibel situation (2). I stället övergår Sahlin att i mer generella termer driva linjen, att haverikommissionen i sin slutbedömning tagit hänsyn till alla anmärkningar som återfinns på de olika protokollsvarianterna - en bedömning enligt vilken Estonia var sjövärdig när fartyget lämnade hamnen i Tallinn.

Mona Sahlin snårar sedan in sig genom att förklara, att det fartyg som haverikommissionen förklarat sjövärdigt och vars arbete Sahlin inte på något sätt vill ifrågasätta enligt hennes - som hon uttrycker det - ”lekmannamässiga” uppfattning inte var sjövärdigt, eftersom - tillägger hon - ”Estonia sjönk”. Båtar som sjunker kan ju inte vara sjövärdiga, är den sahlinska logiken. Var det, kan man fråga, någon i utskottet som fnissade? Det är i så fall inte återgivet i protokollet.

Hur går då detta ihop med haverikommissionens bedömning om att Estonia var sjövärdig, är det någon som ids fråga. Mona Sahlin som nu förnimmer att det är något som blivit konstigt ber då att få precisera sig. Vad hon menar är att ett fartyg som förlorat sitt bogvisir och sin ramp ”kan knappast sägas vara sjövärdigt”. Nej, men poängen är naturligtvis, att det skall ett fartyg inte göra efter det att det lämnat hamn och gått in i hårt väder. Detta var dock inte någon i utskottet som orkade påpeka.

Trots sin i förhållande till haverikommissionen annorlunda - ”friskt lekmannamässiga” - syn (som ju faktiskt råkat vara klokare än vad Sahlin nog själv begriper) ältar Sahlin vidare, att det inte finns någon anledning till någon ny eller ens kompletterande utredning men - återkommer hon ideligen till och nu på välkänt politikerspråk - ”så fort det framkommer något nytt skall ny utredning givetvis övervägas”. (3)

Anmärkning: När jag av en tillfällighet hörde talas om att Mona Sahlin blivit hörd inför KU i anledning av sin handläggning av frågor gällande M/S Estonias förlisning, frågade jag ett par personer som följt och följer ”Estoniaaffären” - bland annat Henning Witte som skrivit en bok om Estonia - om de hört talas om denna utfrågning. Nej, det hade inte någon av de jag frågade. Hur kunde detta vara möjligt? Jo, därför att media sorgfälligt avstått från att rapportera om denna utfrågning. Ännu mindre har någon ledarskribent nagelfarit Mona Sahlins sorglustiga framträdande inför detta riksdagens främsta utskott. Således ännu ett exempel på hur medierna som ett slags kollektiv agerat stödpatrull åt mörkläggningen kring orsakerna till Estonias förlisning och 852 människors kvalfulla död.

2

För det andra. Jutta Rabe påtalar i sin bok - än mer detaljerat än vad som gjordes i utskottet - alla dessa egendomligheter med det manipulerade hamnstats- protokollet. Men hon går längre. Hon refererar till intervjuer med och uttalanden av de personer i nyckelställning, som agerade för respektive mot att Estonia efter de gjorda kontrollerna skulle få lämna hamnen i Tallinn. I den inspektion som gjordes deltog två av Sjöfartsverkets mest erfarna kontrollanter, nämligen Åke Sjöblom och Gunnar Zahlé. Från estnisk sida deltog nio estniska fartygsinspektörer. Bland dessa den med högsta rangen i den estniska sjöfarts- myndigheten, nämligen Aarne Valgma.

Efter fullgjorda kontroller med fem konstaterade allvarliga fel - vart och ett av det slaget att föreskrifterna krävde att felen åtgärdades innan fartyget skulle få lämna Tallinn - ville Sjöblom inte släppa iväg Estonia. Aarne Valgma var av motsatt mening och agerade för att fartyget skulle få lämna Tallinn planenligt. Sjöblom sökte sin chef Bengt-Erik Stenmark på Sjöfartsverket för att utverka dennes stöd och medverkan till att Estonia skulle kvarhållas till dess att påtalade särskilt allvarliga fel åtgärdats. Stenmark befann sig emellertid på konferens i Reykjavik och kunde inte nås. 

Sjöblom kontaktar då Sjöfartsverkets generaldirektör Kaj Janérus, som menar att han eller Sjöfartsverket saknar möjlighet att inskrida, då det var ett estniskt beslut, huruvida Estonia skulle få lämna estnisk hamn. Vad Janérus dock hade kunnat göra är att göra klart för den påstridige Valgma, att även om det skulle vara svårt att vägra Estonia att anträda svensk hamn så skulle Estonia sedan inte tillåtas lämna svensk hamn innan de påtalade felen åtgärdats. Då det är väsentligt billigare att få arbeten av det slag det här gäller utförda i Estland än i Sverige, hade Janérus här en uppenbar möjlighet att på ett verkningsfullt biträda Sjöblom i dennes ansträngningar att förhindra Estonia från att lämna Tallinn den 27 september. Detta är inte efterklokhet utan ett agerande som man måste kunna förvänta av en person med den tjänsteställning och lön som Janérus innehade.

När Bengt-Erik Stenmark så småningom - någon gång sent eftermiddagen den 27 september - informerats skall Stenmark ha kontaktat kommunikations- minister Mats Odell och därvid ha kunnat inhämta dennes OK på att Estonia skulle få lämna Tallinn. Därmed tycks Stenmark ha känt sig som ”återförsäkrad”. Är denna uppgift riktig är det något utomordentligt anmärkningsvärt. För det första är det ett flagrant exempel på ministerstyre. För det andra är det i sig en indikation på att Stenmark och kanske andra inom Sjöfartsverket uppfattat Estoniatrafiken som en mellan Estland och Sverige politisk angelägenhet som i sista hand avgjordes uppe i de politiska sfärerna. Vad säger Odell? Vad säger Stenmark? Vad skulle de svara ställda inför KU? 

 Anmärkning: Vad en journalist i Berlin i denna del kunnat få fram, borde det ha varit vida lättare att få fram och sedan gräva vidare kring för långa raden i Sverige så kallade ”grävande journalister” (med eller utan ”guldspadar”). Men ingen har gjort det (4). Ännu ett uttryck för den ”pavlovska självbevarelsedrift”, som tar sig uttryck i ett ihärdigt tigande så snart det gäller något, som inte är ”trendigt” att göra nummer av utan tvärtom utifrån det ena eller andra maktintresset ”synnerligen känsligt”. Åter ett exempel på hur medierna biträtt mörkläggningen kring vad som orsakade Estonias förlisning.

3 

För det tredje. I ett viktigt avseende kommer haverikommissionen och Jutta Rabe fram till samma ståndpunkt, ehuru de når dit på skilda vägar. Haverikommissionen anser inte att de brister som påtalades vid kontrollen timmarna innan Estonia lämnade Tallinn var av den karaktären, att fartyget kunde betraktas som icke sjövärdigt och - måste följa av detta - kan anses utgöra orsak till förlisningen. Jutta Rabe anser att de påtalade bristerna var av den omfattningen och av den karaktären, att fartyget inte skulle ha fått lämna Tallinn men tror samtidigt heller inte att de påtalade bristerna utgjorde orsak till förlisningen. 

Avgörande för Jutta Rabe, när hon intar denna med kommissionen samstämmiga uppfattning, är att de påtalade bristerna inte förklarar det korta sjunkningsförloppet.

Detta med det snabba sjunkningsförloppet ger haverikommissionen inte något fullgott svar på. Med den förklaring, som kommissionen ger till förlisningen (att vatten strömmat in på bildäck), skulle fartyget slagit runt. Med den luftvolym Estonia hade skulle fartyget sedan hållit sig flytande i flera dagar (5). Detta har påpekats av Anders Björkman - skeppsbyggnadsingenjör och en av landets främsta fartygsexperter. Björkman har också byggt upp en modell med vars hjälp han kunnat visa detta är just vad som skulle ha hänt vid ett händelseförlopp av det av kommissionen antagna. 

Här finns en brist i haverikommissionens utredning av sådan betydenhet, att utredningen måste betraktas som ofärdig - i sig ett skäl för ny utredning. Denna brist påtalades vid KU-förhöret den 3 april 2002 med Mona Sahlin av Per Lager men förbigicks helt av statsrådet och har heller inte fått den uppmärksamhet i medierna som hade varit rimligt. 

Björkmans underkännande av haverikommissionens utredning på en helt avgörande punkt gör, att förlisningen måste ha haft en annan orsak än den som kommissionen anger. Jutta Rabe ger en sådan förklaring och presenterar en lång rad uppgifter inklusive resultat från metallanalyser, som stöd för den förklaring Rabe anger, nämligen att Estonia sprängdes. Ingen kan - borde kunna - frånkänna att Rabe här har en poäng, nämligen att hon till skillnad från kommissionen lämnar en fullgod förklaring till det snabba sjunkningsförloppet.   

Anmärkning: Medierna har nogsamt undvikit att ge uppmärksamhet åt haverikommissionens tillkortakommande, när det gäller att ge en fysikaliskt godtagbar förklaring till det snabba sjunkningsförloppet. När Jutta Rabe presenterar en förklaring som fullt ut skulle förklara det hastiga förloppet blir det lika tyst. Ändå handlar det om en katastrof som kostade 852 människor livet. Och när Jutta Rabes i sommar utkomna bok ”Estonia” presenterades vid en presskonferens i Berlin den 16 juli blir det nättopp lika tyst. Dagen efter presskonferensen hade Svenska Dagbladet en kort nyhetsartikel, där det viktigaste var rubriken.

Efter denna ”signalartikel” (= ingen bok att ägna uppmärksamhet), som måste ha tillkommit innan någon på SvD inklusive den reporter - Tomas Lundin - som var närvarande vid presskonferensen i Berlin hade hunnit läsa boken, har det i de svenska medierna blivit och förblivit ”Grabestille” (6). Det anmärkningsvärda förtigandet av Jutta Rabes bok föranledde DSM att tillskriva chefredaktörerna Hans Bergström (DN), Helle Klein (Aftonbladet) och Lena K Samuelsson (SvD). Se vidare MediaKritik, sid 36.

4

 
För det fjärde. Nu i sommar - den 10 juni - bildades vid ett möte på Gyllene Uttern en organisation Estonian Litigation Association (ELA) med uppgift att dels driva på sökandet efter sanningen om bakgrund och orsak till Estonias förlisning, dels aktivera de efterlevandes möjligheter till ersättningar och skadestånd - detta senare frågor som allvarligt försvårats genom den av myndigheter och medier i samverkan iscensatta mörkläggningen, vilket medfört att försäkringsbolagen inte haft någon opinion att ta hänsyn till och därför i flera fall kunnat uppträda med anmärkningsvärd arrogans. 

Vid mötet på Gyllene Uttern valdes Helje Kaskel till ordförande och Elisabeth Nilsson till vice ordförande. Mötet antog ett uttalande med en till statsminister Göran Persson riktad begäran om tillsättande av en sanningskommission. 

Då det är uppenbart, att en lång rad intressen är invävda i vad som utvecklats till en ytterst mångfacetterad och komplicerad mörkläggningsaktion, har ELA funnit att just tillsättandet av en sanningskommission är påkallat och kanske den enda möjliga vägen att dels vinna klarhet i vad som förorsakade förlisningen och vad som i övrigt döljer sig bakom de ridåer bakom vilka de ansvariga skilda kategorier nu tillåts gömma sig, men dels också för att återvinna respekt för de institutioner - myndigheter liksom medier - som gjort mörkläggningen möjlig och sanningssökandet till något mycket både svårt och riskabelt. Ytterst en trovärdighetsfråga för demokratin och rättssamhället.  Anmärkning: ELA:s begäran om tillsättande av en sanningskommission har hittills - slutet av augusti - inte besvarats i någon form. När detta nummer av DSM går i press råder oklarhet om skrivelsen som tillställts statsministern med adress Statsrådsberedningen överhuvudtaget diarieförts i den ordning lagen föreskriver. ELA:s skrivelse till statsministern tillställdes i kopia samtliga övriga partiers ledare. Ingen av dessa har reagerat. Skrivelsen till statsministern tillställdes även TT och bland annat Dagens Nyheter. På TT stoppades distributionen av nyheten om ELA:s begäran om tillsättande av en sanningskommission av TT-medarbetaren Björn Ewenfeldt. På DN beslöt

1)  Problemet att avgöra vilket land, vars rättsvårdande myndigheter skall anses skyldigt att föranstalta om en sådan utredning, är en uppgift för den polismyndighet som mottar anmälan - i detta fall rimligen i samråd med UD. Om Estland liksom Sverige hade varit medlem i EU hade det varit en fråga för någon av de internationella åklagarkammare, som numera finns inrättade i varje EU-land. Brott och andra omständigheter berör ju helt uppenbart fler än ett land. Denna möjlighet öppnar sig den dag Estland blir medlem i EU.              tillbaka

(2)  Här borde KU:s ordförande ha ingripit. Så slappt som här borde det inte få gå till ens vid ett svenskt utskottsförhör, där det utfrågade statsrådet dessutom lite trevligt kompisaktigt tilltalas ”Mona”. I ett annat lands parlament hade Mona Sahlin efter en insats som denna ha ansetts förbrukad.                                        tillbaka

(3) Efter förhöret med Mona Sahlin borde det kännas angeläget att dels ta reda på vem som höll i pennan vid hamnstatsprotokollets tillkomst och till KU-förhör kalla in vederbörande liksom ett antal övriga ansvariga för de kontroller, som ändå tycks ha gjorts och hur de brister som då framkom skall bedömas och om någon begick något fel, när fartyget tilläts lämna hamnen i Tallinn. På det sättet skulle utskottet och dess ledamöter få en möjlighet att för egen del bilda sig en uppfattning om behovet av en eventuell ny haveriutredning.   tillbaka

(4)  Undantaget skulle vara Knut Carlqvist som också skrivit en bok om Estonias förlisning. Denna bok - ”Tysta leken” (Fischer) - finns recenserad i DSM 3/2001.                                                           tillbaka

(5)  När Jan Hewelius förliste i januari 1993 efter att inströmmande vatten hade destabilisera fartyget svängde fartyget runt 180 grader och låg sedan flytande upp och ner under nästan två veckor.                           tillbaka
 

(6)  I ett i närmast föregående nummer publicerat DSM-samtal förklarar Jutta Rabe att om myndigheterna i Tyskland skulle försöka lägga locket på efter en katastrof som den med Estonias förlisning skulle människorna gå bärsärkagång (”sturmlaufen”). Men i Sverige är det annorlunda. Där blir det grav tyst (”Grabestille”). Och till detta medverkar medierna. ”Inte ens när regeringen presenterar sin absurda idé att gjuta betong över det man inte vill få undersökt, uppstår det en bred, folklig opinion. Absurt, absurt!”
Tillbaka