"The Hole"
DSM 5/2006
Skriven av Jan Gillberg
 |
Det är bara inte möjligt. Det är omöjligt. Fullständigt omöjligt. |
Den som var först att ange denna ”felkonstruktion” som orsak till förlisningen var inte någon fartygsexpert utan en politiker. Dessutom den politiker som bär det yttersta ansvaret för att passagerarfärjan Estonia under - som det visat sig - i vart fall 30 månaders tid hade använts för ospecifiserade militära transporter. Politikern ifråga är Sveriges dåvarande statsminister Carl Bildt. Därför bör det som brukar kallas ”den officiella förklaringen” anges som ”den politiska förklaringen” - den av politiska skäl gällande förklaringen. Därför så är det.
Det statsråd som sedan fått som särskild uppgift att agera ”målvakt” i frågor som gäller Estonia - den verbala och genom sin brist på självständig analytisk förmåga anpassbara Mona Sahlin - har lämnat följande komplettering till Bildts ”bogvisirteori”:
”Beroende på om en ventil var öppen eller inte hade hon sjunkit med samma förlopp som visades i haveriutredningen.”
Så - ord för ord - uttalade sig statsrådet Sahlin i den riksdagsdebatt i Estoniafrågor, som ägde rum den 17 mars 2005. Trots denna sin ”insikt” har hon sedermera beställt en särskild utredning gällande sjunkförloppet att framläggas år 2008 (!) - således 14 år efter den förlisning som bringade omkring ett tusen människor om livet, dvs dels de 852 som är den officiella siffran över antalet omkomna, dels de cirka 150 kurdiska flyktingar som fanns gömda i lasten."The Hole"
I en i våras utkommen bok - ”The Hole” - finns en ingående redogörelse för både orimligheterna i de antaganden, som den politiska förklaringen bygger på men också för vad som redan framkommit om det sprängda hål under vattenlinjen, som är - därom är all oberoende expertis enig - förklaringen till förlisningen.
Om Bildts ”bokvisirteori” hade varit riktig, hade Estonia vridit sig 180 grader och sedan blivit flytande på luftmassorna i många timmar - kanske flera dygn. Detta enligt fysikaliska lagar - lagar som styr verkligheten hur mycket de än negligeras i den politiska retoriken.
Boken ”The Hole” är författad av den amerikanske journalisten Drew Wilson. I boken finns en sammanställning med tids- och orsaksuppgifter över passagerarfartyg, som sjunkit på kortare tid än en timme - se vidstående tabell.
Härav framgår att Estonia sjönk snabbare än vad sjukhus- och flyktingfartyget Wilhelm Gustloff gjorde efter att under vattenlinjen ha träffats av tre torpeder!
Varför har det i svenska ”mainstream media” inte blivit någon granskning av och debatt om dessa märkligheter?
Hymlet med ”gravfriden”
I ett betydelsefullt avsnitt tar Drew Wilson upp det märkliga för att inte säga enastående i först beslutet att bärga fartyget och de omkomna och sedan att inte göra det utan att till gigantiska kostnader övertäcka fartyg och omkomna med betong! Detta -oaktat de anhörigas protester - med stöd av ett av regeringen tillsatt ”etiskt råd” i vilket en pensionerad ärkebiskop (Bertil Werkström) och dåvarande domprost (Caroline Krook) ingick. Samtidigt togs beslut om ”gravfrid” innebärande förbud för vidare undersökningar om vad som förorsakat förlisningen.
Vad som var den bakomliggande idén med kombinationen betongövertäckning och gravfrid är uppenbar. Så här skriver Drew Wilson:
”The Gravesite Treaty created a curious situation. Instead of the wreck protecting the bodies, the bodies are protecting the wreck.”
”In reality the Gravesite Treaty is a ruse. It does secure and dignify the dead, but is instead a government tool used to twart, limit and diskredit independent investigations of the shipwreck.”
Först när det stod klart att betongövertäckningen av tekniska skäl inte kunde genomföras avskrevs projektet.
Etik m/Sverige
Lägg till detta att inte någon enda av de, som drogs ner i djupet tillsammans med Estonia, hemfördes. Inte en enda.
För detta tillhandahåller”Etiska rådet” två argument. Det ena att de dykare som skulle engageras för uppgiften riskerade att ”traumatiseras”. Det andra att om det inte var möjligt att hemföra alla - och det kunde man utgå ifrån som inte möjligt - skulle ingen bärgas och hemföras. I Sverige råder ju jämlikhet - en in i döden total jämlikhet. Inte ens under Maos kulturrevolution skulle en sådan argumentering varit möjlig. Men i Sverige är den inte bara möjlig. Den väcker inte någon reaktion annat än en likgiltighetens jäspning. Och de som ännu har förmåga att reagera mer än så kommer inte till tals utan fastnar i mediernas finmaskiga självcensur. Ändå handlar det om något som är uttryck för något så stort och ingripande, att det bäst kan liknas vid just en kulturrevolution - en revolution där även människornas engagemang och känsloliv undergått en konformerande politisering. Drew Wilson uttrycker det så här:
”Sweden’s compassion broke new ground. A pathalogist protected from handling the dead? How about a surgeon shielded from blood and an undertaker kept away from corpses? As the authorities’ apparently sincere concern became overzealous, it began to suggest they had a different agenda. Compassion began to look like a strategy.”
Detta får Sverige att för Drew Wilson framstå som ett besynnerligt, närmast skrämmande land. Om detta är han inte ensam! För fler och fler människor framstår Sverige som Landet Annorlunda. Och tänk om denna ”modernistiskt dogmatiska etik” skulle bli vägledande för världen omkring oss:
”If the world adopted the Swedish principles underpinning the Estonia catastrophe, the TWA Flight 800 bodies would remain seat-belted in the twisted wreckage at the bottom of the sea off Long Island and the relatives of 9-11 victims would have been polled to establish how they felt about recovery and forensic identification. The world’s oceans would be cordoned off into a checkboard of restricted gravesites and no independent investigations of accidents at sea would be permitted.”
”Är svensken människa?”
Hur har det kunnat bli som det blivit? Vad är det som gör att Sverige blivit Landet Annorlunda och svenskarna ”annorlundafolket”. Om detta utvecklar Drew Wilson tänkvärda tankar - tankar som för vidare till en aktuell boktitel, nämligen ”Är svensken människa?”
När Drew Wilson söker svar på den frågan blir svaret dock ett annat - radikalt annat - än vad författarkollegerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh kommer fram till. Berggren-Trägårdhs svar formar sig till ett politiskt manifest, som upphöjer svensken - den moderna nutidssvensken - till något högre än ”vanlig människa”. Berggren-Trägårdhs ”svensk” är den från alla slags bindningar - utom de till Staten - frigjorda människan. Wilsons ”svensk” är också en ”produkt” av verkligheten men då den mer handfasta historiska verkligheten. Avgörande för Wilsons analys är hur annorlunda den svenska nutidshistorien är och detta i fundamentala avseenden jämfört med snart sagt hela den övriga världens och då i synnerhet den som gäller för Europa.
Svenskarna har ingen kollektiv erfarenhet av lidande
Frånsett Schweiz är Sverige det enda land i Europa, som i modern tid undsluppit krig. Inga svenska städer har bombats. Ingen artillerield har dånat. Inga svenskar har drivits på flykt från sina hem för att undkomma en framstormande fiende. Svenskar vet inte vad en av krigets fasor framtvingad massvält vill säga.
Sverige och svenskarna saknar i modern tid kollektiv erfarenhet av omfattande och långvarigt lidande. Därför finns det en sämre psykologisk beredskap att möta de katastrofer, som ändå har drabbat landet, än i andra länder. Förlisningen av ESTONIA är ett exempel på detta. TSUNAMIN är ett annat.
Även om denna erfarenhetsbrist successivt gör sig gällande bland de yngre generationerna runtom i Europa, som - frånsett Balkan - varit förskonat från krig i mer än ett halvt sekel, är den mer markant än någon annanstans i världen. Det är, konstaterar Drew Wilson, snart 200 år sedan Sverige befann sig i krig. Senast var det 1814. Denna gentemot omvärlden fundamentala skillnad förklarar mycket av sådant som skulle vara otänkbart i snart sagt varje annat land - exempelvis underlåtandet att söka sanningen bakom Estonias förlisning likgiltigheten visavi offren och deras många tusen anhöriga.
Så visst är det lätt att förstå om människor i vår europeiska omgivning alltemellanåt frågar sig: ”Är svensken människa?”
Den svenska handfallenheten
Sverige tycks också stå mer handfallet än andra länder, när det gäller att hantera stora katastrofer. Den statsapparat, som tagit som sin främsta uppgift att ”fördela välstånd” , är helt uppenbart inte den mest lämpliga att klara av påfrestningar sådana som i samband med Estonias förlisning och nu senast Tsunamin.
Här finns intressanta paralleller. Handfallenheten leder till frustration och frustrationen leder till en flykt från ansvar - en flykt som tar sig uttryck i att de ansvarsberörda gör vad de kan för att fly undan ansvaret genom mörkläggning. Och detta i stort som smått.
I sin mest extrema variant kan detta ta sig uttryck i att hela nationens intresse fokuseras på frågan var statsministerns närmaste man - Lars Danielsson - befann sig den ödesdigra annandag jul, då den väldiga flodvågen vällde in över tusentals svenska turister. Var han hos en älskarinna? Eller var han på jobbet? Och inte nog med det. Denna fråga tycks så ”stor”, att de närmast berörda ser sig tvungna att mörka den. Vederbörandes förehavanden upphöjs till en statshemlighet av första ordningen. Frågan om och huruvida Danielsson den aktuella dagen passerade personkontrollen in till kanslihuset sekretessbeläggs med hänvisning till - ja, så är det - ”rikets säkerhet”.
Andra i sammanhanget viktiga frågor som Sveriges jämfört med andra drabbade länder usla katastrofinsats och orsakerna till detta graderas samtidigt ner till frågor av sekunda betydelse.
Mörkläggandet som försvarsmekanism
Inte i något sammanhang har dock mörkläggandet som försvarsmekanism tagit sig så omfattande och vittförgrenade uttryck som när det gäller förlisningen av ESTONIA och 852 människors bråda död.
Det är som om det handlade om en totalmobilisering av
allt som landet har i form av mörkläggarkrafter. Och denna mobilisering är ännu inte hävd.
Helt linje med detta är detta den första artikel i svensk press, som bekantgör att det i våras utkom en 390 sidor tjock bok - ”The Hole” - som noggrant och initierat analyserar vad som förorsakade Estonias förlisning. Ingen enda svensk tidning eller annat media har informerat om detta!
Och den bok som Jutta Rabe utkom med för nu fyra år sedan - ”Die Estonia. Tragödie eines Schiffsuntergangs” - har ännu denna dag inte recenserats i något svensk media (frånsett DSM). Men boken har i Tysklands utkommit i flera upplagor och sålts i närmare 30 000 exemplar. Min gissning är att den inte lästs av någon enda svensk journalist.
Hur kan ett sådant land göra anspråk på att vara ett fritt och öppet land med fri och öppen opinionsbildning?