online casin

DSM nr 1/1996 

Skrivet av Jan Gillberg

Den 1 februari 1996 mönstrade det svenska politiker­etablissemanget sina främsta förmågor i kampen mot massarbetslösheten. Det skedde i en extrainsatt riksdagsdebatt. Jag har noga studerat det 14 sidor långa debattprotokollet. Med mina mått mätt en skrämmande läsning. Att mäta substansen i de 18 inläggen låter sig knappast göra. Och hur man mäter tomhet vet jag inte. Ändå var det detta som gällde som debattens utgångspunkt:

• Arbetslösheten i Sverige kulminerar vid en tidpunkt då konjunkturen företer allt tydligare tecken på att vända nedåt. Mer än en miljon människor finns anmälda som arbetssökande. Den ”öppna arbetslösheten” anges till över 500 000.

• Den hittills förda politiken för att bemästra massarbetslösheten är - för att vara både kortfattad och exakt - ett enda stort misslyckande.

Detta misslyckande beror inte på politisk passivitet. Det har vidtagits en lång rad åtgärder och det vidtas ständigt nya åtgärder. Nu senast föreslår regeringens arbetsmarknadspolitiska kommitté att anställda skall få lagstadgad rätt till kompetensutveckling tio procent av arbetstiden och ute i ett urval kommuner föreslås att arbetslösa skall delta i en ”försöksverksamhet” där de skall arbeta utan ersättning.

Misslyckandet beror på att det vidtagits för många åtgärder - fel åtgärder, politiska åtgärder vars anpassning till etablerad illusionism fått ta över handen. En del åtgärder är uppenbart främst inriktade på att flytta arbetslösa från en kategori till en annan för att på det sättet ”få ner” vad som redovisas som ”öppen arbetslöshet”. I detta ligger en fruktansvärd cynism. Det handlar ju om människor som man på detta sätt flyttar omkring enkom för att försköna den egna resultatrapporteringen.

De - politiker och deras handläggare - som ägnar sig åt sådant har i sin yrkespolitiska verksamhet degenerats dithän att man kan ifrågasätta deras förmåga att endast något litet leva sig in i den sociala och mänskliga katastrof det innebär för varje frisk människa i arbetsför ålder att inte ha något jobb att gå till, att inte fullgöra någon av andra efterfrågad uppgift, att inte ha några arbetskamrater, att vara ratad, utstött.

Och allteftersom önskade effekter uteblir, skyndar man sig att vidta nya likartat beskaffade åtgärder. Det totala och nu mångåriga misslyckandet hanteras med samma lättsinnighet som om det gällde ett parti Svarte Petter - att för väljarna göra troligt att man själv inte är den som sitter med ”skulden” till eländet.

Detta är i sig skrämmande. Än mer skrämmande genom att politikerna väljer att distansera sig från icke-politiska lösningar ända dithän att icke-politiska lösningar förtigs eller på annat sätt ”elimineras”. På detta sätt har massarbetslösheten som problem kommit att ”monopoliseras” till att gälla som ett ”politiskt problem”, som endast får angripas på politisk väg.


SSU:s ordförande Niklas Nordström är en av de få politiker som ser den fara, som ligger i ett slutgiltigt och mer definitivt politiskt misslyckande när det gäller att komma till rätta med massarbetslösheten. I ett inlägg på DN Debatt (951211) med rubriken ”Lägg ner AMS!” skriver Nordström:

”Lyckas vi inte knäcka arbetslösheten kommer tilltron till politiker och politiska lösningar att starkt ifrågasättas - och detta med all rätt. ”

Bättre, enklare, tydligare kan det knappast uttryckas. Dessutom är det en ung och aktiv politiker som gör det. Det enda man kan ifrågasätta är Nordströms val av tempus. Han skriver ”kommer att”. Jag menar att vi redan är där. Det är redan nu vi behöver ta till icke-politiska lösningar och då först som sist göra det möjligt för de som är de enda som kan göra något åt vad jag föredrar att kalla ”den verkliga arbetslösheten”. Dessa enda är Sveriges företagare.

Exempel på en icke-politisk lösning är just vad Nordström föreslår, nämligen ett avskaffande av AMS - denna mastodont i strukturbevarande centralism.

Andra ”depolitiserande” lösningar har framförts av företagareopinionens nya språkrör Jan B Westman. Vi behöver en ”företagandets kulturrevolution”, menar Westman. Avskaffa de strukturkonserverande statliga företagsstöden på 55 miljarder om året. Och gör det genom en kvittningsoperation med arbetsgivaravgifterna. Rensa företagandet och dess villkor från politisk inblandning inklusive dito hjälpverksamhet och öppna möjligheterna för nyföretagande och tillväxt, är Westmans recept. Till syvende och sidst är det företagarnas vilja att anställa som är avgörande för sysselsättningen, är en annan av Westmans verklighetsförankrade icke-politiska teser. Westmans linje är ”Företagslinjen” och den måste utgå från frågeställningen:

”Hur får vi fler företagare att våga och vilja anställa fler? Vad krävs för att hos Sveriges företagare skapa de rätta incitamenten?”

Ett annat exempel på icke-politiska synsätt och lösningar kommer till uttryck i ett intressant inlägg av Mats Alvesson - professor i företagsekonomi - där han varnar för en utveckling, där den högre utbildningen och forskningen blir ett slags annex till AMS. Detta får konsekvenser för kvaliteten i denna utbildning och forskning. Att låta arbetsmarknadspolitik - sättande av människor ”i åtgärder” - påverka kvaliteten på den högre utbildningen och forskningen är ett skrämmande exempel på hur än det ena än det andra tvingas att underordna sig politisk aktivism framdriven av sina egna misslyckanden.

Det Alvesson sätter fingret på kan snart nog visa sig vara infasningen in i en utveckling med katastrofala konsekvenser. Här som i andra sammanhang gäller lagen om den kritiska massan. När vi fått tillräckligt många ”åtgärdsplacerade”, lågmotiverade högskolestuderanden och genom AMS finansierade forskare, kan vi plötsligt få uppleva ett kvalitetsras inom dessa för landets utveckling och konkurrensförutsättningar avgörande områden. Kanske är vi redan där. På DN Debatt skriver Håkan Mogren att Astra tving­ats bygga upp viktiga forskningsenheter i USA och Kanada, därför att de 350 disputerade forskare företaget behöver inte går att rekrytera i Sverige.

Ännu ett exempel på icke­politiska synsätt är Anne-Marie Pålssons förslag om att skapa förutsättningar för en naturligt utvecklad hemtjänstsektor - dvs att återge medborgarna ekonomiskt handlingsutrymme att själva kunna organisera och arbetsfördela olika hemsysslor och det var och en efter sina speciella behov. Bara detta att öppna en marknad där mångskiftande behov får komma till uttryck skulle få en aktiverande effekt ägnad att göra det möjligt för i dag arbetssökande människor att få efterfrågad sysselsättning. Sannolikt för flera tiotusental av de som nu stötts ut till följd av en självtillräcklig men icke förty havererad politik.


De politiker som i självtillräcklighet inte ens vill delta i en dialog med människor, som ger uttryck för sitt samhällsengagemang genom att presentera olika icke-politiska lösningar på problem politikerna misslyckats med att lösa, tar ett stort ansvar för vad detta kan få för följder för hela vårt samhällsbygge. Med de ord arbetsmarknadsminister Anders Sundström avslutade riksdagsdebatten den 1 februari antydde han insikt om detta: ”Vi måste visa att demokratin kan klara arbetslösheten. Det är bråttom. Snart kan det vara för sent.”

Detta var nog det klokaste och mest substantiella Sundström hade att komma med men det antydde inte unset av hur han tänker sig att - utöver vad som redan gjorts och visat sig inte fungera - ”klara arbetslösheten”.

Trots detta menar jag - som svar på den fråga jag ställer i rubriken - att Sverige behöver sina politiker men dock på ett lite annat sätt än vad vi blivit vana vid. Nu gäller det för Sveriges politiker att organisera reträtten ut ur politiska låsningar och bort från etablerade idiosynkrasier och att i dialog med konstruktivt tänkande människor söka sig fram till icke-politiska lösningar på det problem som mer än något annat hotar samhällsbygget - massarbetslösheten. Och det allmännas resurser måste koncentreras till de områden där sådana resurser har sina givna uppgifter. 

Utan den reträtten och utan en sådan dialog är det demokratiska Sverige illa ute.

Tillbaka