Skriven av Jan Gillberg
Mediasamhället har utvecklat sin egen fascism. Åsiktsfascismen. En fascism uppbyggd genom en institutionalisering av vissa åsikter och åsiktsmönster samtidigt som andra åsikter och åsiktsmönster blivit överröstade och undanträngda. Å ena sidan dominans. Å den andra marginalisering.
På detta sätt har det byggts upp en hierarki av ett med tiden alltmer auktoritärt slag, där den dominerande åsiktsbildningen strävar mot monopol, att bli allenarådande.
I Sverige har utvecklingen mot åsiktsfascism kommit längre än i något annat land med demokratiska traditioner. Och som all fascism har också åsiktsfascismen sina medlöpare och nyttiga idioter.
Grunden till den svenska åsiktsfascismen lades under det röda 60-talet. Ingen politisk rörelse har haft en större insikt om mediernas strategiska roll i spelet om den politiska makten än 60-talets nyvänsterrörelse - en rörelse som också snart kom att benämnas ”mediavänstern”.
”The Media is the Message”, förklarade Marshall McLuhan. Den som har makten över medierna har också makten över ”budskapet” - de åsikter som förmedlas genom medierna. Insikten om detta fick sin alldeles särskilt stora betydelse och genomslagskraft, då den integrerades med de strategier för den nya tidens revolution som bär Antonio Gramscis signum. Det jag först kallade ”Mediavänstern” övergick jag därför till att kalla ”Gramscivänstern”.
Ingen har uttryckt vad som var denna vänsters revolutionära idé mer pregnant och koncentrerat än sociologiprofessorn Joachim Israel. Detta i en artikel publicerad i det nummer av Stockholms-Tidningen, som blev tidningens sista och som utkom den 27 februari 1966. Så här skrev Israel:
”Vi måste bygga vår strategi på en sociologisk analys av samhällets maktcentra och gå in för att använda den politiska makten till att systematiskt skaffa oss inflytande över alla samhällets institutioner.”
I artikeln talar Israel också om att vad som eftersträvades var ”det obegränsade socialistiska inflytandet”. Här görs inget försök att dölja att målet var att ersätta den borgerligt anfäktade demokratin med ett totalitärt styre med socialistiska förtecken eller - kan man också uttrycka det - ”röd fascism”.
Gramscivänsterns nätverk
För att uppnå detta mål förordade varken Gramsci eller Israel ett övertagande av makten genom våld utan genom att med ”eget folk” tränga in i och besätta samhällets olika institutioner. Ockupation enligt trojansk modell.
Det är sedan också vad som skedde. Särskilt viktigt var det att skaffa sig kontroll över de stora ”mediahusen” - radion, televisionen och de stora tidningarna. Hur väl detta lyckades framgår över den lista kallad ”Gramscivänsterns svenska nätverk”, som DSM publicerade 1995 (DSM 2/95). Ändå är det en lista, som inte gör anspråk på att vara fullständig. Den omfattar heller inte alla de som utgjorde ”fotfolket” - kadrerna av rödgardister med journalisthögskolorna som främsta rekryteringsbas.
Allteftersom har dessa 60- och 70-talens gramsciiter i varje fall till det yttre förborgerligats. En ”sociologisk konsekvens” av strategins framgångar resulterande i erövrandet av allt högre befattningar med allt högre löner. Inte alldeles så få har blivit miljonärer. De fäktar heller inte som förr med röda standar och smälter lätt in i det mondäna livet. Men den inbördes lojaliteten lever vidare och ”fienden” är densamma som förr - opinions- och åsiktsbildare med en icke-socialistisk samhällssyn.
Blockering av nytänkande
Gramscivänsterns framgångar är en viktig - rentav avgörande - förklaring till den konformism med tillkommande brist på nytänkande, som utmärker den svenska samhällsdebatten. Men på samma sätt som ”revolutioner äter upp sina egna barn” har gramsciiterna inrättat sig till en av sin egna framgångar skapad situation:
• Gramsciiterna har vant sig vid det goda livet och har som följd av detta blivit alltmer bekväma. Engagemanget från förr har falnat och därmed förmågan att tänka nytt och djärvt med avseende på vad som i dag gäller som samhällets stora frågor och problem. Inom det socialistiska lägret talas allt oftare om en tärande brist på visioner.
• Samtidigt kan gramsciiterna genom vunna och inbördes konsoliderade positioner utgöra effektiva hinder, när det gäller att släppa fram nytänkande utan socialistiska förtecken.
• Till detta kommer de nu successivt åldrade gramsciiternas möjligheter att utifrån sina positioner styra och ställa, när det gäller nyrekryteringen, där förkärleken är stor för rekryter som påminner om den egna ungdomstiden.
• Härtill kommer att den nya generationen mediakarriärister vet - alternativt att de den pavlovska vägen får lära sig - inom vilka ideologiska ramar det gäller att hålla sig. ”Anpassning” - dessutom anpassning till det uppnådda - är det inte särskilt heroiska fältropet.
Lennart Geijers kulturrevolution
Joachim Israel talade emellertid om ”alla samhällets institutioner”. Det är en risk att debatten - i den mån den överhuvudtaget förekommit - alltför ensidigt varit inriktad på de mest synliga uttrycken för den gramsciitiska ockupationen. Den som gäller medierna. Inte minst DSM har bidragit till denna ensidighet.
Värt att notera är att Olof Palme under sin tid som statsminister lät sin justitieminister Lennart Geijer genomföra en föga uppmärksammad men som till sina effekter skulle kunna liknas vid en kulturrevolution inom det svenska rättsväsendet. Med ett enda penndrag sades alla domare och åklagare upp från sina förordnanden och tvingades att genomgå en återanställningsprocedur! De flesta återanställdes men de som inte återanställdes - nära nog genomgående av icke redovisade ideologiska skäl - kom att utgöra varnande exempel. Det är svårt att tänka sig en tydligare markering m/Rättning i ledet.
Detta skedde vid en tid då Geijer befann sig i konflikt med ett stort antal domare och åklagare, som slog vakt kring en rätts- och moraltradition på tvärs med Geijers av Herbert Marcuse inspirerade värderingar - värderingar som inte bara kom till uttryck i justitieministerns lagstiftningsarbete utan som ministern också tillämpade i sitt privata leverne.
Brita Sundberg-Weitman skrev en tänkvärd och i långa stycken skrämmande bok om det rättsliga förfall, som inleddes under Palme- och Geijer-epoken - ”Rättsstaten åter” (Norstedts, 1986). Boken fick initialt stor uppmärksamhet men sedan framförallt genom ett radioprogram kallat ”Boken som försvann”.
Även polisväsendet har genom rekryteringen till olika nyckelposter fått en politiskt-ideologiskt välanpassad ledningsstruktur. IB-chefen Birger Elmér och sedan Hans Holmér och nu SÄPO-chefen Klas Bergenstrand men också Sten Heckscher och regeringens egen flygande och farande sheriff Ebbe Carlsson är bara de mest namnkunniga exemplen på detta. Samtidigt har politiskt-ideologiskt ej pålitliga men aldrig så dugliga befattningshavare förpassats ut i kylan. Ett exempel på detta är SÄPO-chefen PG Vinge - av Olof Palme misstänkt för att vara moderat.
Kampanjen mot Fredrik Reinfeldt
Åsiktsfascismen har på senare tid vädrats offentligt på ett sätt som aldrig förr. Detta i samband med avslöjandena om hur det från Partihögkvarteret på Sveavägen 68 bedrivits en mejlkampanj med syfte att genom lögner och förtal misskreditera moderatledaren Fredrik Reinfeldt. Den som satt och skrev ihop mejlen var en av statsminsterns mest betrodda kampanjmakare.
Det kunde sedan kort senare avslöjas att en SSU-ombudsman på nätet insinuerat, att Reinfeldt utnyttjat minderåriga - dvs att moderatledaren är en straffbar pedofil. Särskilt värt att notera är, att ombudsmannen ifråga inte trodde att SSU-ledningen skulle reagera på hans sätt att bedriva politiskt kampanjarbete. Han såg det som något som väl rymdes i den kampanjkultur, som ingen mindre än Göran Persson gav sin sanktion, när han bannbullade utlandssvenskar som kritiserade den svenska Socialstaten. De skall BRÄNNMÄRKAS, förklarade han. Ja, BRÄNNMÄRKAS var ordet.
Det har också visat sig att Partiet inhandlat och kolporterat nidteckningar av sin inför höstens val huvudmotståndare - teckningar som vad gäller stilgrepp inte påminner om de av Muhammed, som Jyllands-Posten lät publicera och som sedan fick hela den islamiska världen att koka.
Åsiktsfascismens ”logik”
I stället för att engagera sig i en debatt om hur lögn och förtal har kommit att breda ut sig på bekostnad av en på reella åsiktsskillnader byggd debatt, ställde kadern med makten lojala journalister upp för att urskulda, förklara och i största allmänhet bagatellisera.. Många drog sig till minnes hur den kanoniserade Olof Palme utsatts för grovheter av liknande slag. Det ena skulle ursäkta det andra. Andra menade att valår så rinner adrenalinet till. Det är fullt normalt.
Detta ”normala” står dessutom i god överensstämmelse med hur det offentliga samtalet men också samtalet människor emellan via medierna undergått inte bara en allmän förgrovning utan också kommit att ge ett allt mindre utrymme för respekt för andra uppfattningar än de egna = de man genom medierna får lära sig att man skall ha.
Täppas Fogelberg - programvärd i radions Ring P1 - är det kanske bästa exemplet på hur en av åsiktsfascismen odlad intolerans lyckats göra sig bred i ett program med stort opinionsbildande genomslag. Regelbundet avhånas människor med kristna värderingar eller förhåller sig ”gammaldags” till sådant som ”kärnfamiljen” eller som tycker att det ibland blir lite för mycket med militant feminism. Man får osökt i tankarna Stalins favoritåklagare Andrej Vysjinskij med specialitet att förolämpa och förlöjliga dissidenter. Nyligen utbrast Fogelberg fylld av hån, när någon i ett inlägg åberopade en tidning med kristna värderingar: ”Bah. Den har vi bara för att låta katten kissa på den.”
Fenomenet att på detta sätt pariaförklara människor med avvikande uppfattning är inte något nytt. Det praktiserades flitigt av Olof Palme, som ägnade mycket tid och kraft åt att sätta olika meningsmotståndare i - som uttrycket var - ”högerburen”. Med all den demagogiska kraft han var mäktig lyckades han också att göra ”höger” i alla tänkbara kombinationer till ett ”fulord”, med vilket ingen till slut ville bli associerad. Högerpartiet såg sig också föranlåtet att byta namn till Moderaterna.
Då får det bli ”pedofil”
Allteftersom Göran Reinfeldt funnit för gott - ”taktiskt det enda möjliga” - att intill utplåning anpassa den moderata politiken till den socialdemokratiska, har det - vilket är den taktiska avsikten - blivit svårare att använda högerstämpeln, som ”avskräckningsvapen”. Persson och hans kampanjmakare gör visserligen tappra försök att framställa det som att ”den gamla högern” döljer sig bakom den nya moderata masken.
När det politiska spelet mer och mer kommit att uppfattas som en konkurrens mellan sinsemellan till förvirring lika ”bidragsmenyer”, har denna avskräckning dock förlorat i alla rimlig trovärdighet. Då får det bli ”pedofil”, tycks en och annan frustrerad kampanjmakare mena.
Åsiktsfascismens okända ordningsman
Samtidigt som oppositionspolitiken - en till den på bidragsberoende och underkastelse uppbyggda Socialstaten alternativ politik - raderat ut sig, har ”den svenska modellen” övergått till en partierna emellan ”samförståndsmodell”. Det är detta som menas med vad DSM sedan nu några år kallat ”ENPARTISTATEN”.
Därmed har Sverige närmat sig ett system likt det då Valdagen var den Stora dagen för POLITISK ENDRÄKT, om vilken Vera Efron skriver dramatiskt och engagerande i sin bok ”Aktiebolaget Rysk Roulett” (Bokförlaget Efron & Dotter, 2003). Där berättas om hur Vera och hennes tvillingsyster Lena undkommit till Sverige efter att borta i Sibirien jagats av KGB men bara för att som hårt arbetande egenföretagare hamna i klorna på den svenska skattebyråkratin. Ur askan i elden, skulle det också kunna tryckas.
Som om inte denna likhet mellan de båda byråkratiskt uppbyggda systemen skulle vara illa nog, har boken genom sin kritik mot det svenska systemet blivit omnämnd som en del av ”hotbilden mot Sverige” och detta i en rapport utarbetad av Rikskriminalpolisens underrättelsetjänst!
Har Sverige och den svenska Åsiktsfascismen - utöver den i medierna odlade självcensuren - också en för DSM tidigare okänd polisiär ordningsman?
Vad Sverige är i större behov av än något annat är en myndighet jag vill kalla MedborgarRättsSkyddet (MRS).
Tillbaka