online casin

JAN GILLBERG: Brottslighet och då särskilt den grova brottsligheten förknippar man gärna med storstäder. Men nu i början av året var det en grupp mäniskor i en av brottslighet hårt drabbad bygd i Småland - Sjöboda - som gav uttryck sin stora oro över utvecklingen. De hade samlat in ett stort antal namnunderskrifter till ett upprop och fick sedan av justitieministern svaret, att brottsligheten och då i synnerhet den grova brottsligheten har minskat. Thomas Bodström ville på detta sätt lugna de oroliga. Det finns, menade han, ingen anledning att vara orolig för någon tilltagande kriminalitet. Vad är din uppfattning?

ANDERS ERIKSSON: Statistiskt är det riktigt, att vi under senare år - bortsett från det senaste året - haft en brottslighet av ungefär samma omfattning. Sedan är det alltid svårt med statistik. Man vet aldrig vad mörkertalen är och vad orsakerna är att brott anmäls respektive inte anmäls. Man kan exempelvis konstatera att när försäkringsbolagen ändrar sina villkor så att ersättningsrätten faller bort i en del fall, minskar också anmälningsbenägenheten. Ser man det väldigt generellt, kan man nog säga, att justitieministern har rätt, när han säger, att brottsligheten generellt sett inte ökat - dock frånsett det senaste året.
                
Vad som däremot kan konstateras är, att våldsanvändningen i samband med brott har ökat och att vissa kategorier av brott som rån och brott av hatbrottskaraktär blivit mer våldsamma än tidigare. Sedan kan man också konstatera att kriminella organisationer har kommit att dyka upp i större utsträckning än förut och att sådana organisationer har skapat sig mer eller mindre fasta strukturer - i en del fall mycket välorganiserade strukturer. Det här är tendenser som man ser väldigt tydligt och som har påverkat brottsbilden under de senaste tio åren. Man ser här en väldigt tydlig utveckling.

 JG:  Kan det - när det gäller detta med mörkertal - också vara på det sättet att ungdomar, som blir utsatta för våld, i en växande utsträckning inte vågar gå till polisen och anmäla vad de blivit utsatta för, därför att de rädda för att de då kan utsättas för något etter värre.

 AE:  Det är säkert orsak till mörkertal men det har funnits förut också. Det är i och för sig ingen nyhet. En ny trend är däremot att personer, som vittnar om eller som bevittnar brottshändelser, utsätts för hot och våld. Detta är något som ökat. Det är det ingen tvekan om. Det gäller också brott av typen brott i rättssak. Det är också helt klart, att den organiserade kriminaliteten i större utsträckning än tidigare ägnar sig åt utpressning, beskyddarverksamhet och liknande kriminalitet. Det finns ett antal sådana nya tendenser, som gjort brottsligheten hårdare, mer våldsbenägen.

Skrämmande låg uppklarningsprocent

 JG:  Brottsligheten är problemet. Vi har sedan frågan om hur man tacklar problemet. Vid ett seminarium nyligen gav du en dyster bild av hur man lyckas med saken och då närmast kopplat till statistik över hur stor andel av anmälda brott som klaras upp. Du visade hur vi i Sverige har en mycket låg uppklarningsprocent. En sak är att människor känner oro för en utveckling, där brotten blir fler och allvarligare. En annan del av oron har att göra med att människor i dag inte tror att polis och myndigheter klarar av situationen.

AE: Nej, det är dessvärre så att uppklarningsprocenten, när det gäller brottsligheten i Sverige är skrämmande låg. Genomsnittliga siffran för personuppklarade brott - alltså brott då man fått tag på en gärningsman - är för de senaste åren 16 procent och det är väldigt lågt. Och då skall man veta att av de brott, som leder till att man får fast en person, är det inte alla som blir föremål för någon åtgärd från samhällets sida - vare sig straff eller någon annan åtgärd. Och när det gäller vissa kategorier av brott som exempelvis bostadsinbrott är det bara vart tjugofemte brott som klaras upp. Då är det, menar jag, riktigt dåligt.
                
Här kan politikerna inte slå sig till ro utan de måste nu se till att det vidtas kraftfulla åtgärder för att förbättra den här situationen. Det kräver insatser för att förbättra polisens möjligheter att komma åt de här brottslingarna och även att förbättra rättsväsendets möjligheter att gå vidare med rättegång och dom. I dag är det dessvärre kris både i polisväsendet och domstolsväsendet.

 JG:  Du säger 16 procent och att det är en låg siffra. Vad tycker du vore en rimlig siffra?

 AE:  Man önskade att man kunde säga 100 procent men det är naturligtvis en orimlig tanke att det skulle vara möjligt att uppnå. Men i vart fall måste man åtminstone fördubbla den nuvarande siffran. Helst komma lite högre.

 JG:  Om man jämför med omvärlden. Vad är det för tal man har där?

 AE:  Vi ligger väldigt lågt. Nu varierar det naturligtvis från land till land beroende på hur förhållandena är i de olika länderna. Vi bör i första hand jämföra oss med västerländska demokratier och då kan man se - även om det skiftar mycket även där - att vi ligger i botten.

 JG:  I botten, absoluta botten...?

 AE:  Ja.

 JG:  Vad är snittet när det gäller OECD-länderna?

 AE:  Det vågar jag inte säga. Vi har inte studerat snitt på det viset utan vi har i stället gått in och tittat på enskilda brottskategier.

 JG:  Danmark, Norge och Finland har således en högre uppklarningsprocent än Sverige.

 AE:  Ja. Det finns problem också i Norge och Finland men framförallt tycker jag att Danmark har lyckats väldigt bra. Man har i Danmark haft en bättre utvärdering av polisens verksamhet resulterande i slutsatser, som lett till organisatoriska och lagtekniska förändringar. På det sättet har man fått en som helhet mer effektiv organisation.

JG:  När du anger den svenska uppklarningsprocenten till 16 procent, är det - som jag förstått det - en nivå vi kommit till efter en under ett antal år fallande andel.

 AE:  Under ett mycket stort antal år har det varit en fallande andel och nu är vi nere på en bottennivå.


”Sverige ett laglöst land” 

JG:  Jag såg att Leif GW Persson, som ju gärna uttrycker sig drastiskt, uttalat som sin mening, att den här utvecklingen kommer bara att fortsätta och att Sverige snart är ”ett laglöst land”. Han menar vidare: ”År 2020 har vi ingen uppklarningsprocent alls”. Vad tror du om det scenariet?

 AE:  Jag tror att det är starkt överdrivet. Men om inga åtgärder vidtas kommer vi i varje fall inte att förbättra siffran. Och det finns väl en viss risk att uppklarningsprocenten kan falla ytterligare något lite. Den fallande trenden har ändå de senaste åren planat ut och nu några år legat ganska stadigt kring 15-16 procent. Jag tror att vi blir kvar på den nivån. Vill vi ha upp siffran måste en hel del åtgärder vidtas för att förbättra polisens möjligheter att utreda och beivra brott. Vi måste få andra organisatoriska strukturer i rättsväsendet, som gör det möjligt för polis, åklagare och domstolar att hinna med att ta hand om de brott som anmäls. I dag är det så att i tre av fyra fall, där människor anmäler brott till polisen, vidtar polisen inga som helst utredningsåtgärder.

 JG:  Hur skulle du lite närmare vilja utveckla vad som måste göras?

 AE: Man måste för det första öka kompetensen inom de brottsutredande myndigheterna. Det kan man göra på lite olika sätt. Dels kan man utveckla den personal som redan finns. Dels kan man bredda kompetensen genom att i polisväsendet ta in personer med andra yrkesbakgrunder och med andra erfarenheter. Om alla som jobbar med brottsutredningar är stöpta i samma form får man en ganska smal kompetens.
                 För det andra måste man vidta åtgärder för att anpassa polisens befogenheter till den brottslighet vi har i dag och inte till gårdagens brottslighet. Där finns väldigt mycket att göra alltifrån att ge polisen möjlighet att arbeta under skyddad identitet till att ge polisen bättre regler för vad som är tillåtet när det gäller bevisprovokation. I dag är det väldigt osäkert för polisen som jobbar på fältet vad man egentligen får göra när det gäller sådan provokation. Här behövs klara och entydiga regler. Vidare måste det skapas moderna regler för avlyssning av elektronisk kommunikation alltifrån telefon till datakommunikation så att polisen kan arbeta efter förutsättningar, som är någotsånär moderna.
                 Man måste också vidta en del åtgärder, när det gäller samverkan mellan polis och åklagare. Här behövs en viss omfördelning av arbetet för att få en mer effektiv och mindre byråkratisk organisation.


Brottsbekämpning och den personliga integriteten

 JG:  En del av det som du nu nämner aktualiserar de integritetsfrågor, som nyligen behandlades vid det ”Storerbror-seminarium”, vid vilket du var en av talarna. Under seminariet uttalades oro för att man - bland annat åberopande terrorhot - ger olika myndigheter insynsmöjligheter, som griper in i den enskilda människans integritet på ett oroväckande sätt. Hur ställer du dig till den problematiken?

 AE:  Jag är en stor motståndare till generella övervakningsåtgärder av typen, att man på allmänna platser skall sätta upp övervakningskameror, som fångar in allt som pågår på sådana platser. Sådana generella övervakningsåtgärder tycker jag är ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Det bör man undvika. Jag kan förstå om människor känner sig tryggare när de åker tunnelbanan om dom vet, att det finns en övervakningskamera i tunnelbanevagnen men om man inte ser upp med dom här generella övervakningskamerorna så kommer vi snart att ha sådana på i stort sett varje plats där vi vistas. Jag tycker att det exempel, som belystes på det här seminariet enligt vilket man under en dags vistelse i Londons city blir fotograferad ungefär tusen gånger, visar att det finns en allvarlig fara med sådana generella övervakningsåtgärder.
                
Att man däremot gentemot en person, som på goda grunder är misstänkt för brott, sätter in övervakningsåtgärder av olika slag, ser jag inte som något hot mot den personliga integriteten men givetvis under förutsättning att åtgärderna står under domstolskontroll -.dvs att domstolen kontrollerar, att den misstanke man har mot personen ifråga verkligen grundar sig på något konkret. Att sätta in kameraövervakning, telefonavlyssning, till och med buggning mot en sådan person stör mig inte utifrån integritetssynpunkt utan det ser jag som en nödvändighet för att vi skall kunna komma åt den allvarliga brottsligheten.

 JG:  Detta att gå in och kontrollera e-post och den typen av kontroll...

 AE:  Jag tycker inte det är annorlunda än att man tillåter telefonavlyssning men jag tycker, att man skall ha lika stränga förutsättningar för det som för telefonavlyssning, dvs att domstols tillstånd skall krävas, att det bara skall få förekomma vid mycket allvarlig brottslighet och att det dessutom skall finnas ett offentligt ombud som försvarar den misstänktes rätt i sammanhanget. Det skall vidare ha bedömts vara av synnerlig vikt för brottsutredningen. Under dessa väldigt restriktiva föriutsättningar tycker jag, att en domstol skall kunna ge tillstånd till sådan kontroll precis som en domstol kan ge tillstånd till telefonavlyssning.

 JG:  Den här tekniken, som dessutom utvecklas väldigt snabbt, är nu också tillgänglig för enskilda användare - enskilda organisationer, politiska organisationer, tidningar, mediaföretag. Dessa kan ju också utrusta sig med sådana här integritetsinkräktande tekniker. Har du någon uppfattning om att det här är något som sker och att vi här har något problem?

 AE:  Det förekommer exempel på att detta. Och det finns exempel på att man gjort intrång i e-postsystem. Jag har själv erfarenhet från min tid som SÄPO-chef av en utredning, där det visade sig att en högerextremistisk politisk organisation hade använt sig av sådan utrustning.

 JG:  Vad gör man åt det?

 AE:  Det försöker man att brottsutreda.

 JG:  Men säg att tidningar börjar arbeta på det här sättet...

 AE:  Jag har inget konkret belägg för att en tidning gjort det. Det utesluter inte, att det kan ha varit så i något enskilt fall men jag känner inte till det.


Risken för en ytterligareförsämring av brottssituationen

JG:  En sak är att det krävs mer resurser för att möta den problematik, som vi redan har, men säg att den här problematiken både växer och ändrar karaktär och blir ännu allvarligare än den redan är, därför att de rättsvårdande myndigheterna inte är utrustade för att tackla den. Det skulle ge anledning till att befara inte bara att uppklarningsprocenten skulle sjunka ytterligare utan att vi får en allmänt snabbt växande brottslighet.

 AE:  Om inga åtgärder vidtas utan man sitter med den lagstiftning man har i dag och med de resurser som rättsväsendet förfogar med i dag, då kommer problemen att växa. Vidtar man däremot åtgärder, då finns det goda förutsättningar, att man skall kunna hantera en hel del av det här.

 JG:  En del av problemet med den tilltagande grova brottsligheten måste väl rimligen ha visst samband med den i Sverige misslyckade integrationspolitiken?

 AE:  Jag är inte så säker på det. I och för sig är det inom kriminalvården en viss överrepresentation av personer med utländsk bakgrund. Det gäller också med avseende på den grövre brottsligheten. Men huvuddelen av de som kommer till vårt land och får asyl här eller på annat sätt uppehållstillstånd är personer, som inte på något sätt kommer i klammeri med rättvisan. Jag tror att det finns andra faktorer, som kanske är viktigare i sammanhanget - sociala faktorer som kan drabba såväl ursprungliga svenskar som sådana som senare blivit svenskar.
                
Däremot finns det en annan gruppering, nämligen utlänningar som kommit hit i syfte att begå brott för att sedan återvända till sitt hemland. Vi har exempel på ligor från Baltikum och Polen. Vi har också ganska nyligen haft en ficktjuvsliga från Sydamerika. Det är människor som bara kommer hit i syfte att begå brott och som sedan återvänder till sitt hemland. Det är en tendens som vi inte har sett så mycket av tidigare, även om det förekommit. Vi hade för ett femtontal år sedan ett ganska uppmärksammat försök till kidnappning av en företagsledare här i Sverige. Det var personer från forna Sovjetunionen, som kom hit för att försöka genomföra detta.  


Sverige som fristadför terrorister

 JG:  Det sägs ibland att Sverige på sina håll upplevs som en fristad för terrorister. Ligger det något i att det är så?

 AE:  Ja, det gör det. Det är så att vår lagstiftning är sådan att vi i väldigt liten utsträckning kan vidta åtgärder mot personer, som understödjer terroristverksamhet i andra länder. Om det är så att de uppehåller sig här utan att begå något som är brott enligt vår lag så har vi små möjligheter att ingripa. Vi har visserligen en lag om särskild utlänningskontroll, som ger säkerhetspolisen och regeringen vissa möjligheter att ingripa preventivt mot personer som kan misstänkas planera terrordåd i andra länder eller medverka på annat sätt. Men det krävs då ganska mycket. Vi har också anklagats av andra länder för att vara en tillflyktsort för personer, som misstänkts för att ha begått terrordåd i andra länder eller misstänks understödja terrorverksamhet.

JG:  Det mycket uppmärksammade utlämningsfallet med de två egyptierna, där det sagts att det var SÄPO som på eget bevåg genomförde utlämningen men där det också sagts att det var regeringen som fattade det avgörande beslutet. Hur ligger det där?

 AE:  Det vet jag inte. Det var efter min tid som SÄPO-chef och jag har inga andra informationer än de jag fått genom massmedia.


Oron ute i landet

 JG:  Vi började att tala om den oro som finns ute i landet - på landsbygden - och där man ser hur det läggs ner poliskontor runtom och hur avståndet till närmaste poliskontor för många orter växer, vilket i sin tur gör att det många gånger tar väldigt lång tid innan polis kan vara på plats. I samband med ett bankrån nyligen tog det mer än en halvtimme innan polisen kom. Det gällde en ort mitt i Småland.. Vad jag förstår tänker man fortsätta att gallra bland polisstationerna runtom i landet. Hur ser du på den problematiken? 

 AE:  Befolkningsunderlaget i delar av landet är sådant att det inte finns möjlighet att ha poliskontor på alla platser. Sedan kan man fråga sig om det är kontoret som är det viktigaste eller om det viktigaste är att det finns tillgång till polis på orten. Det har kommit en del förslag, som skulle avhjälpa en del av de här problemen. Ett förslag är att ordningsvakter skulle kunna ta över en del av den polisiära verksamheten. Det tycker jag var ett dåligt förslag. Det är ingen lösning på problemet.
                
Ett annat förslag - framlagt av bland annat förre rikspolischefen Björn Eriksson - går ut på att man skulle kommunalisera ordningspolisen för att därigenom ge varje kommun möjlighet att själv avgöra hur man vill ha det. Det skulle i och för sig lösa problemet genom att många kommuner skulle välja att ha egna poliser och placera ut dem i kommundelarna men samtidigt skulle det splittra polisresurserna i landet. Det skulle bli svårt för polischeferna att vid behov dra samman tillräckligt mycket polispersonal för att genomföra större operationer.
                
För egen del tycker jag, att man kunde överväga att ha deltidspolismän ute i glesbygd. Jag tänker mig orter som Storuman, Hemavan och vad det nu kan vara i Norrlands inland. Där kanske man inte kan ha personer som är renodlade poliser men man kan ha någon kombination av polis, brandchef, kronokommissarie, möjligen socialassistent. En kombinationsbefattning av den typ som vi hade förr i världen, då vi hade länsmansbefattningarna. Jag tror att det skulle kunna lösa glesbygdens problem. Och jag tror att man då fick acceptera att man hade enmansstationeringar med möjlighet att tillkalla den deltidspolis som förhoppningsvis skulle finnas i nästa grannort.

 JG:  Samtidigt har jag hört från den ort, där jag tillbringar rätt mycket av min tid - Gränna - att man när det gäller en lång rad polisiära ingrepp måste vara två. 

AE:  Polismän brukar säga det men det har visat sig, att det går att vara ensam. Här i Gamla stan finns det en områdespolis som är ensam. Han klarar det alldeles utmärkt. Och det finns ensamstationerade polismän även på andra orter. Det gäller bara att göra en bedömning före ingripandet. Klarar jag det här själv eller måste jag tillkalla hjälp. Jag tycker att man förstorat problemet.


Sverige är inte längreett rättssamhälle

 JG:  Låt oss återgå till detta med den bedrövligt låga uppklarningsprocenten. Jag såg att Bo Pellnäs nyligen uttalade sig på samma sätt som du vid seminariet för nu en dryg månad sedan, nämligen att som det nu har blivit kan man starkt ifrågasätta, huruvida man kan kalla Sverige för ett rättssamhälle.

 AE:  Med en så låg uppklarningsprocent och med så många fall, där polisen inte vidtar några utredningsåtgärder alls, då är det tveksamt om Sverige kan sägas vara ett rättssamhälle. Det är många brottsoffer som blir väldigt besvikna, när de efter en kort tid och utan att ens ha förhörts får beskedet, att brottsutredningen är nedlagd. Polisen har inte resurser och befogenheter i dag som gör det möjligt att utreda de brott som anmäls.

 JG:  Det är en väldigt allvarlig anklagelse - detta att hävda att Sverige inte är ett rättssamhälle - och därmed också en mycket allvarlig kritik mot de politiskt ansvariga.

 AE: Ja.

 JG:  Och det här är ju inte resultatet av några få års utveckling utan resultatet av en lång tids utveckling.

 AE:  Det handlar om de senaste tjugo åren.

 JG:  Sedan tjugo år tillbaka har vi haft en politik, menar du, som successivt har lett till ett tillstånd, då vi tvingas att konstatera att Sverige inte längre kan sägas vara ett rättssamhälle.

 AE:  Ja, jag menar att man genom att inte vidta åtgärder i tid kommit i den situationen. Politikerna har inte kunnat hantera situationen, trots att de sett att vi har haft en stadigt sjunkande uppklarningsprocent under de senaste tjugo-tjugofem åren. Nu verkar det som justitieministern är på gång. Han aviserar ju ett flertal åtgärder. Han har redan lagt fram flera förslag och genomfört några saker. Det är bra även om det är sent.

 JG:  Om situationen idag är resultatet av en mer än tjugoårig nedgångsperiod så kommer det rimligen också ta lång tid, innan det åter blir möjligt att säga, att nu har Sverige återgått till att vara ett fungerande rättssamhälle.

 AE:  Det kommer att ta tid men vi kan förbättra oss i förhållande till i dag. Vi kan förbättra oss ganska snabbt i förhållande till dagens läge men det förutsätter att ett antal åtgärder vidtas.

 JG:  Skall det tolkas som att du har förhoppningar om att det skall vara möjligt att inom säg fem år kunna säga, att Sverige återgått till att vara ett rättssamhälle?

 AE:  Förhoppningar om att situationen skall förbättras i förhållande till dagens läge finns. Sedan får vi se hur långt det räcker.


Tillbaka