DSM nr 2/1999 |
|
Olof Rydbeck byggde en stat i staten och han lät befolka den med Vietnamdemonstranter. Detta senare inte därför att det var vad han önskade utan därför att det blev så och så blev det därför att han inte kunde sätta emot. Om detta uttryckte sig Sveriges Radios mångårige styrelseordförande Per Eckerberg så här: ”Rydbeck vågade sig aldrig på de där jepparna. Om inte direkt feg så vågade han inte ta dem i kragen och säga att det här går inte för sig.” Och om detta med hur modulerna i glas och betongbyggnaderna ute på gamla Ladugårdsgärde fylldes med just Vietnamdemonstranter har ingen uttryckt sig mer explicit än Jan Guillou, när han lite allegoriskt beskrev hur det gick till vid en strategiskt avgörande massrekrytering av programmedarbetare: ”En Vietnamdemonstration delades i två delar. Den ena marscherade in i TV2, den andra till Sida.” Att inte Olof Rydbeck med sin Djursholmsbakgrund stod pall när ultravänstern stormade fram och bokstavligt ockuperade den svenska statsradion och dito televisionen är i sig inte ägnat att förvåna. I varje fall förvånade det knappast Eckerberg som - när tålamodet en gång tröt - omnämnde sin VD (känd för sina morgonritter på Kungliga Djurgården) med orden: ”Den där jävla överklassaren som sitter där på sin häst.” Men Per Eckerberg förmådde själv inte stort bättre. Detta trots sin för uppgiften betydligt mer rustika bakgrund. Under studentåren sent 30-tal och tidigt 40-tal i Lund var Eckerberg aktivt engagerad mot de nazianstuckna studenterna och hade fått veta att ”dig skall vi märka så snart vi kommer till makten” : Det visade sig också att han stod på Gestapos lista över vilka som skulle likvideras vid en tysk invasion. Nu var det sent 60-tal och tidigt 70-tal och Eckerberg uppfattade den ena sortens skränfockar och totalitarister som likvärdig med den andra. Till detta kommer att Eckerberg som den drastiska formuleringens mästare han var hade helt andra förutsättningar att klyva näbb med den nya sortens gardister än den verbalt tungfotade Rydbeck. Men - som sagt - även för den orädde kämpen Eckerberg var uppgiften för svår. Och mer än gång fann han det väl prövosamt som den gången som han - nu även landshövding - utgöt sig med orden: ”Där satt jag i tornrummet [i Linköpings slott] och fick bilden klar för mig. Sveriges Radio/Televisionen hade i praktiken tagit över konflikten [i Malmfälten]. Det var mycket illa och jag undrade vad fan jag skulle ta mig till.” Dessa och många andra lite anekdotiskt presenterade bilder utgör byggstenar i ett nästan 500 sidor långt ”insidesreportage” om hur Sveriges Radio kom att utveckla sig till en stat i staten. Och den som berättar var själv en ”som var med”: radio och TV-mannen Oloph Hansson. Det sker i en bok han kallat ”Intresset ljuger aldrig” (Ekerlids Förlag) med den för bokens innehåll dock bättre överensstämmande undertiteln ”Strider om makten i och över Sveriges Radio”. |
|
 |
Allt under en hatt Ingenting torde ha spelat rödgardisterna mer i händerna än Olof Rydbecks och Olof Palmes gemensamma strävan att samla hela den svenska etermedie- verksamheten under en och samma hatt. På detta sätt kom fåfängans strävan mot större & högre att samsas med den politiska ambitionen att kontrollera makten - makten över opinionen. Vad inte Rydbeck och kanske heller inte Palme var klar över eller snarare inte såg konsekvenserna av är, att det slags makt det här handlar om - ”mediamakt” - också måste ha ett innehåll. ”Media is the message”, lärde Marshall McLuhan ut redan i sin 1964 utkomna bok ”Understanding Media: The Extensions of Man”. Men strategerna som anförde rödgardisterna hade både läst och förstått. Och nu fick de instrumentet för sin maktutövning serverat av två - med Eckerbergs sätt att uttrycka realiteterna - ”överklassare”. Till detta kommer och värst av allt (för både Rydbeck och Palme och allt vad dessa båda representerade i form av etablissemang). Strategerna bakom de trampande och ropande kolonnerna var väl inskolade i Antonio Gramscis revolutionsstrategi. |
SR bygger murar gentemot omvärlden
Oloph Hansson förmedlar många ofta komiska snapshots om hur SR-staten - denna stat i staten - byggdes upp och hur den inte minst byggde upp murar - delvis bokstavligen - till sitt skydd gentemot en med skepsis för att inte säga fientlighet betraktad omvärld. Hansson själv var till och med beväpnad:
”Själv skulle jag försvara mig med en automatpistol som fanns i ett plåtskåp. Den och andra vapen är numera återlämnade till krigsmakten.”
Man undrar hur många av de SR-anställda som gick omkring om inte beväpnade så dock liksom chefen för ”centrala kansliet” hade tillgång till - som i hans fall - automatvapen? Och för att inte bepansrade fordon lastade med terrorister skulle kunna köra igenom entréhallens glasade väggar byggdes stridsvagnshinder nödtorftigt kamouflerade som blomsterdekorationer.
Hansson kan också berätta att ”på sju trappor”; där de högsta cheferna fanns samlade, höll man sig med ett särskilt ”åsiktsregister” - ja, det är så Hansson omnämner registret och han var en tid chef för ”centrala kansliet” så han bör veta.
Vilka var då fienden? Ja, man kan undra. Det här var ju tiden före nynazister, Hells Angels och andra lite allmänt vinddrivna bråkstakar. Och rödgardisterna hade man ju kompanivis innanför glasväggarna.
Oloph Hansson ger inget entydigt svar på frågan även om han lite allmänt talar om ”terrorister” som Nobert Kröcher & Co - personer som flera SR-medarbetare hade nära och goda kontakter med.
Man kan förstå att det måste ha varit komplicerat att inom ”centrala kansliet” utarbeta manualer för en rimligt heltäckande säkerhet. Det finns också något resignerat när Hansson formulerar sitt allmänomdöme om vad man lyckades uppnå genom denna del av SR-verksamheten: ”Numera kan i stort sett endast terrorister ta sig in oinbjudna.”
Därför kom skyddet främst att bli ett skydd gentemot den helt vanliga omvärlden - den omvärld som detta ”public service-företag” hade som sin uppgift att tillhandahålla information, kunskap och underhållning.
Tävlan om röd, rödare, rödast
Vad slags kultur som kom att utveckla sig utifrån dessa på många sätt märkliga - ibland extremt märkliga - förhållanden borde i sig vara ämne för en intressant företagsmonografi. Oloph Hansson som i arbetet med sin bok intervjuat inte mindre än 93 personer - flertalet nuvarande eller tidigare SR-medarbetare -tillhandahåller många tacksamma trådar att nysta utifrån.
Inte sällan blev, förklarar Hansson, redaktionerna och avdelningarna ”ett slags kungariken, ointagliga fästen och bestämde sin egen policy, skötte sin egen rekrytering och energiskt försvarade sina revir och sin autonomi”. De närmaste chefernas uppgift var att ”sköta försvaret av en tillräckligt stor budget och tillräckligt många medarbetare” och att i övrigt fungera som ”skydd mot inblandning framförallt från företagsledningen”.
Och Högste Chefen Olof Rydbecks främsta ambition var istadigt densamma: att företaget skulle växa:
”Med Rydbeck inleddes en tid av exempellös expansion då Sveriges Radio ständigt flyttade fram sina positioner och fick allt större betydelse för både samhällsdebatten och kulturlivet. - Rydbeck var den drivande kraften och bidrog i hög grad till en ny och aktivare journalistik.”
Förvisso. Och därtill en expansion som kom att utmärkas av en strävan efter en allt starkare autonomi - efter att helt och fullt kunna rå sig själv. Konkret tog sig detta uttryck i att Sveriges Radio inte skulle behöva köpa externa tjänster utan vara självförsörjande på praktiskt taget alla områden. Oloph Hansson nämner att detta ledde till att den del av verksamheten som gällde televisionen till slut hade en personal som omfattade 290 olika yrkeskategorier. Företagsekonomiskt rena vanvettet men ägnat att cementera autonomin - att kunna hävda Sveriges Radiokoncernen som en stat i staten.
Och den under flera år så ivrigt debatterade ”internkonkurrensen” - projektet med två inom koncernen sinsemellan konkurrerande TV-kanaler - tycks ha stannat vid en ”stimulerande tävlan” (Olof Palme hade i en särskild ukas förbjudit författarna till propositionstexten att använda det besmittade ordet ”konkurrens”) vid en tävlan mellan de två kanalcheferna Håkan Unsgaard (TV 1) och Örjan Wallquist
(TV 2) om att kunna göra anspråk på att chefa för den mest radikala kanalen. Efter att Wallquist initialt lyckats skaffa sig ett övertag i denna ”stimulerande tävlan” satsade Unsgaard på en programserie producerad av ett antal garanterat tvättäkta marxister:
”Det förefaller som om TV2:s rykte som den radikala kanalen inte gav Håkan Unsgaard någon ro. Han stödde trots motstånd från flera medlemmar av programrådet aktivt en programserie som fick namnet Rån socialism till ökad jämlikhet. Producenter var Carl Slättne och Hans 0 Sjöström. De samarbetade med tre yngre akademiker knutna till den marxistiska tidskriften Zenit.- Styrelsen kokade av vrede när programmen kom upp till debatt på styrelsemötet den 30 september och 1 oktober 1972.”
Då hade visserligen Olof Rydbeck sedan drygt ett år hunnit lämna chefskapet över SR-koncernen men det han lämnade efter sig var en i hög grad självgående apparat för indoktrinering i syn- och tänkesätt med stark socialistisk för att inte säga kommunistisk slagsida. I synnerhet om dessa syn och tänkesätt relateras till vad som - trots allt - var hyggligt förhärskande utanför de murar som efterhand kom att omgärda denna det svenska mediasamhällets monolit, som kom att gälla som 70-talsvänsterns högborg - en rörelse som Oloph Hansson (med det perspektiv han med åren skaffat sig) betecknar som ”en troende rörelse som sällan analyserade livets realiteter”.
Hur kunde det bli som det blev
Hur kunde det bli som det blev? Olof Rydbeck var Högste Chef för den statliga radion och televisionen under åren 1955-70 - de år då mediavänstern befäste sina ställningar just bakom de murar som Rydbeck var med om att resa kring Sveriges Radio och dess verksamhet. Ingen kan misstänka Olof Rydbeck för att ha varit ideologiskt befryndad med den arme av rödgardister som han - med den ansvarsställning han hade - var med om att rekrytera och som snart sagt helt behärskade de funktioner inom SR som hade (och har) betydelse för opinionsbildningen. Ändå blev det som det blev.
Oloph Hansson ger en antydan till förklaring. Olof Rydbeck svarade för företagets expansion samt ledning utåt och då en ledning i sant centralistisk anda: ”Sveriges Radio det är jag Olof Rydbeck:” Med Rydbecks solida Djursholmsbakgrund och allmänna apparition kunde det nog vara ”praktikabelt” - utifrån vissa mycket medvetna (politiska) aspekter sett (1). Men innehållet - företagets själ - tog andra hand om. Om hur det kunde gå till i viktiga rekryteringsfrågor ger Oloph Hansson en nog så talande bild:
”När listan över chefer [till det nybildade TV2] i oktober [1968] var klar vandrade Örjan Wallquist upp till radiochefen och presenterade den. 'Den var röd den här', noterade Rydbeck, men hade i sak inga invändningar.”
Hansson gör sedan följande tillägg: ”Ännu rödare ansåg den säkerhetsansvarige [Olof Wahlund] att det nya gänget var.”
Wallquist (med journalistiskt förflutet som medarbetare i Ny Dag) fick som han ville och - som sagt - det blev som det blev. I ”stimulerande tävlan” med Unsgaard.
Rydbeck och ihjältigandets strategi
En viktig förklaring till att det blev som det blev är, att Olof Rydbeck avskydde att kritiseras och att denna hans avsky kom att fortplanta sig i en policy, enligt vilken företaget skulle utnyttja sin maktställning till att tiga ihjäl ovälkommen kritik.
Oloph Hanson berättar om hur denna Rydbecks avsky för att bli kritiserad eller - ännu värre - som person bli ifrågasatt lätt nog kunde utvecklas till fiendskap kryddad med förakt gentemot den som kritiserat honom. Om ”ihjältigandets strategi” skriver Rydbeck själv i sina memoarer ”I maktens närhet” (Bonniers, 1990). Angrepp mot Sveriges Radio var vanliga, skriver Rydbeck, men ”lyckades man inte få ut oss på det hela dog saken för det mesta av sig själv i brist på näring” : För fullföljande av denna strategi hade Rydbeck en synnerligen lojalt följsam medarbetare i chefen för Sveriges Radios presstjänst (dessutom med ett högborgerligt klingande namn):
”Jag lät vanligtvis vår utmärkta presstjänst under Philip von Krusenstierna hantera sådana fall. Hans problem var inte sällan att hålla tillbaka vårt eget folk, som ofta inte ville förstå att de genom uttalanden i tid och otid gjorde precis vad angriparen önskade - nämligen höll grytan kokande och öppnade angreppspunkter på sig själva.”
En märklig policy för ett företag med uppdrag att slå vakt om demokratiska värden ägnade att främja ett som det heter ”öppet samhälle” och som därtill ogärna ser att andra företag eller institutioner drar ner gardinen när ”det egna folket” är de som ”angriper”.
Det förtjänar att i sammanhanget påminna om att Olof Rydbeck under kriget arbetade för den statliga censuren. Rydbeck berättar själv:
”Omedelbart efter hemkomsten till Stockholm [efter att fram till 1941 ha varit attaché i Ankara] kopplades jag in på censureringen av de utländska korrespondenternas telegram. Censur av alla utgående meddelanden -brev, telefonsamtal, telegram - hade av säkerhetsskäl införts efter krigsutbrottet. Även de som känt till att en sådan censur existerat, har dock säkert inte haft klart för sig vilken väldig omfattning censurapparaten hade. I tjänsten besökte jag både post- och telefoncensuren. Brevcensuren fungerade så att förgripliga brev helt enkelt stoppades utan att avsändaren underrättades. De arkiverades emellertid noggrant och förvarades i bokstavsordning efter avsändare i oändliga rader av skåp i en väldig sal. - Vad telefonavlyssningen beträffar så sköttes den av en hel liten arme av damer, bland vilka jag vid mitt besök kände igen några ur min bekantskapskrets.”
En annan notering värd att göra är att Olof Rydbeck under åren 1952-55 var chef för UD:s pressbyrå och att det var från denna tjänst han gick vidare i karriären till att 1955 bli chef för Sveriges Radio. Om den speciella ”informationskultur” som utvecklade sig med just UD:s pressbyrå som grogrund - en kultur med stor och långsiktig betydelse för vårt i Sverige mycket speciella debattklimat - kan Oloph Hanson i sin bok berätta:
”Vid den här tiden existerade en slags nyhetskartell bestående av KG Michanek i Stockholms-Tidningen och Bengt Jerneck i Dagens Nyheter samt UD:s ledning. De bildade en pool, en klubb för nyheter. UD har briefingar för Jerneck och Michanek och man enades om när man skulle publicera och hur det skulle publiceras.”
Den man som 1955 utsågs till chef till Sveriges Radio måste ha uppfattats som sällsynt kvalificerad att vid behov kunna agera grindvakt gentemot en för statsmakterna ovälkommen opinionsbildning - både i kraft av sina personliga egenskaper och sina yrkesmässiga erfarenheter. Möjligen att han var lite för ”lämplig” och att det så småningom kom att gå ”för bra” - dessutom i växande utsträckning ”självgå” långt bortom Rydbecks egen kontroll.
Politiseringen grundlades på 50-talet
En vanlig föreställning är att det var med ”1968” det började - att det var då ”vänstervridningen” av Media-Sverige inleddes. Den föreställningen är felaktig.
För Sveriges Radios vidkommande lades grunden genom en omkring 1955 inledd klart selektiv rekrytering av programmedarbetare och selekteringen var politiskt betingad (2). Därför är detta med Jan Guillous bildmässiga beskrivning av hur ett antal kolonner Vietnamdemonstranter tågade in och tog hand om TV 2 missledande - i varje fall om beskrivningen vill avse hur det började och inte begränsa sig till hur en redan påbörjad trend förstärktes. Oloph Hansson framstår som betydligt mer verklighetsnära i sin beskrivning:
”Den radikala debatten i SR drevs av medarbetare födda på 20- och 30-talen, de hade ofta en radikal bakgrund och de radikaliserades under 60-talet. De fanns redan i företaget, de ledde en vänsterfalang där de nyanställda 40-talister anställda i slutet av 60-talet bildade en doa-doa-kör men sällan sjöng solostämma.”
Om vad som utmärkte anförarna av den svenska debattens radikalisering uttrycker sig Hansson dock kluvet. På ett ställe i boken menar han, att ”nästan alla kom från en borgerlig och liberal miljö”. Ja, i varje fall många - kanske rentav den övervägande delen. Men det fanns - som han också påpekar - inte alldeles så få som hade med sig sin radikalism hemifrån. Som exempel nämner han de båda kanalcheferna Håkan Unsgaard (fadern var skogsarbetare och ”brinnande kommunist”) och Örjan Wallquist (från arbetarhem i Motala och profilerade sig tidigt som ”ung röd radikal”) liksom nyckelpersoner som Lars Ag (pappan hette Carlsson och var droskchaufför när Lars föddes), chefen för TV:s samhällsredaktion och därefter planeringschefen Ivar Ivre (fadern järnbruksarbetare) och den mångårige och för rekryteringen så betydelsefulle personalchefen Nils Ragnå (fadern skomakare) (3).
Eftersom det ansågs vara extra fint att ha just ”proletär bakgrund” och då helst en ”politiskt medveten” sådan kunde det emellanåt uppstå riktiga gräl om vem som var ”mest proletär” : Oloph Hansson deltog själv i ett sådant gräl med Gert Engström och Sam Nilsson:
”Inte heller cheferna var fria från arbetarnojan. Jag minns en kväll ute på Årsta fiskeklubb. Sam Nilsson, Gert Engström och jag hade åkt ut för att fiska och äta middag och sedan lösa en del gemensamma frågor i samband med den nyhetsform, som gjort Engström till chef för den hårt bantade Centralredaktionen. - Vi åt och drack för mycket, omdömet slocknade och frampå nattkvisten började en infantil diskussion om vem som hade den mest proletära bakgrunden.”
Det är lätt att inse att den speciella företagskultur, som växte fram under 50- och 60talen och som sedan kom att prägla SR-koncernen, inte kunnat kännas särskilt välkomnande för människor med markerat icke-socialistiska värderingar förankrade i en icke-proletär miljö.
Fega chefer
Det är också lätt att inse att med chefer, som ängslades över att inte ha tillräckligt gedigen proletär bakgrund eller i övrigt falla in i den förhärskande mönsterbildningen, så kan det inte ha varit särskilt svårt för de verkliga rödgardisterna att skaffa sig kontroll över det för dem centrala: programverksamheten. När Oloph Hansson, som själv vill tona fram som en ”vanlig socialdemokrat” tämligen så konkret beskriver hur det gick till tycks han så här efterpå och med ett inslag av skamkänsla mena, att anpassligheten till - som han uttrycker det - ”den tongivande vänstern” nog var i största laget.
Dessa några korta citat ur Oloph Hanssons bok om maktstriderna i SR ger en hygglig bild av hur - med vilka metoder - SR:s programverksamhet kunde ”tas över” av personer, som - vilket man inte får glömma! - ville förvandla Sverige till en kommunistisk diktatur:
”Vänsterns företrädare använde vänsterns vanliga teknik, de kom väl förberedda till olika möten, tog ofta ordet och röstade in varandra i beredningsgrupperna.”
”För att ge intryck av större uppslutning än som var fallet ordnade vänstern namninsamlingar för eller emot olika händelser och företeelser. De som inte skrev på betraktades som fiender.”
”Plenarmötena efter gruppdiskussionerna dominerades helt av de politiskt radikalare program medarbetarna. De som inte omfattade de radikala åsikterna satt med några undantag tysta och förstummade. Inte ens redaktionscheferna inklusive jag själv hade någon effektiv moteld ens när debatten ibland urartade.”
Lars Furhammar - en av de ettrigt röda på SR:s kulturredaktion 1966-69, därefter Tv-producent 1969-78, numera filmprofessor - är en av de många Oloph Hansson intervjuat. Furhammar kompletterar Hanssons bild om hur ”den tongivande vänstern” lyckades skaffa sig kontroll över programverksamheten:
”De demokratiskt tillsatta beredningsgrupperna var ett effektivt redskap att kontrollera programpolitiken och makten i beredningsgrupperna kom av naturliga skäl att ligga hos dem som var angelägnast att sätta sin prägel på kanalens policy, dvs de politiskt militanta grupperna.”
Det torde inte vara för mycket sagt att dessa beredningsgrupper fungerade som en form av kommunistiska celler.
Dokumentären blev ett instrument för INDOKTRINERING
På senare tid har Lars Furhammar ut ur ett historiskt perspektiv studerat hur ”den tongivande vänstern” successivt utvecklade dokumentärgenren till ett allt kraftfullare instrument för sin doktrinering. Så här sammanfattar Furhammar sitt intryck från detta arbete:
”Jag måste tillstå att det politiska genomslaget i dokumentärgenren snarast visat sig mer markant och omfattande än jag minns och väntade mig...”
Jag vågar å min sida påstå att det var värre än någon ännu haft möjlighet att skaffa sig en fullständig bild av. Och jag vågar det påståendet ity att det vilar på en grund som borde - i varje fall i sinom tid borde - vinna viss respekt. Detta må räcka för att ge en fingervisning om att det är en grund icke utan substans:
1) I anslutning till en intervju med den allmänt respekterade dokumentärfilmaren Eric M Nilsson fick jag lära mig vilka knep som ”politiskt medvetna” dokumentärfilmare använde sig av för att manipulera sin publik - dvs den TV-tittande allmänheten. Med lite olika kontakter lyckades jag få i uppdrag (ett av SR-koncernen betalt uppdrag) att som frilans gå in i filmarkiven (delvis guidad av Eric M) för att få fram ”åskådningsmaterial” till ett projekt jag hade givit en tämligen så ungefärlig beskrivning av. Meningen var att producera en TV-film som skulle visa och på så sätt i någon mån immunisera TV-publiken hur man förfar i det dagligdags förekommande manipuleringsarbetet. Detta var 1967! Vad som var å färde upptäcktes tyvärr i förtid och jag ”löstes från projektet” - ja, man stängde dörrarna och gottgjorde mig för ”nedlagd tid”. Intervjun med Eric M Nilsson publicerades i ORIGO 2/67 - i samma nummer som ORIGO publicerade resultatet av sin på den tiden mycket uppmärksammade granskning av 507 inslag i det röda kulturmagasinet OBS. Intervjuartikeln med Eric M Nilsson hade rubriken ”Sveriges Radio - ett företag utan etik”: Det är en artikel som än i dag håller för läsning!
2) Ingenstans utsattes SR och det sätt på vilket ledningen lät ”den tongivande vänstern” skaffa sig kontroll över programverksamheten för en mer närgången och - kan man väl säga - journalistiskt tuff granskning och kritik än just i ORIGO. Totalt publicerade ORIGO under åren 1963-70 inte mindre än 50 sådana kritiskt granskande artiklar. När jag nu hastigt ögnar igenom några av dem kan jag inte underlåta att konstatera, att jag - ty det var jag som skrev artiklarna - lyckades lägga mig mer än 30 år före i det spår som nu Oloph Hansson och Lars Furhammar slagit in på. Det är väl heller inte utan att jag tycker att ORIGO - i varje fall med dagens mått mätt - håller en (jag blir ibland själv förbluffad) klart god journalistisk standard. De 50 ORIGO-artiklarna finns listade i DSM 2/ 94.
3) Så är det också få som torde ha fått betala ett högre pris för ”vägrad anpassning”: I varje fall få som ännu är i livet.
Tänk om... Tänk om Astra, Ericsson eller Sandvik hade implementerat en företagskultur liknande den som tilläts bli - och delvis alltjämt är (framförallt kan den snabbt ”mobiliseras fram”) - förhärskande inom SR-koncernen? Frågan kan i förstone tyckas orimlig att överhuvudtaget ställa men frågan är - närmare tänkt - om den är så orimlig att ställa? Det var ju vad som hade skett i de stora industritrusterna runtom i den socialistiska världen - den värld som både marxisten Rudolf Meidner och rödgardisterna på SR ville att Sverige skulle efterlikna om inte rentav underordna sig. Vad hade resultatet blivit? För den sektor som SR kunnat påverka blev resultatet - tydliggjort i Oloph Hanssons bok om maktstriderna i och över Sveriges Radio - en ”konformismens hegemoni som i dag dominerar alla de stora medierna”. Följdriktigt hade resultatet av en implementering av SR-kulturen i industrisektorn blivit en ”stagnationens hegemoni” - vad är nämligen ”konformism” vad gäller debatt och opinionsbildning om inte en form av stagnation? |
Med en annan målvakt ett annorlunda Sverige
Mycket hade varit annorlunda i Sverige om SR under den för ”den tongivande vänstern” viktiga uppbyggnads- och konsolideringsperioden 1955-70 inte haft en ”målvakt” av Olof Rydbecks kaliber - därtill med erfarenhet från den statliga informations- och åsiktscensuren under kriget. Exempelvis var det inget av ORIGO:s granskning och kritik som gjordes föremål för bemötande - dvs offentligt bemötande. Philip von Krusenstierna hade sina instruktioner och i ”Fallet ORIGO” följdes de till punkt och pricka. Därför är det tänkbart att exempelvis Oloph Hansson aldrig ens kom i kontakt med ORIGO - att inom SR:s domän under denna tid blivit tagen på bar gärning läsandes ORIGO skulle säkert inte varit ägnat att främja karriären.
Genom Rydbecks målvaktsarbete kunde SR även mentalt leva ett liv utan störningar i form av någon lite vassare kritik. När det någon gång ”stormade” var det ju bara att vänta till dess att det hela lagt sig eller - som Rydbeck själv förklarat saken: ”Lyckades man inte få ut oss på det hala dog saken för det mesta av sig själv i brist på näring”. Och det kan man också säga att det var just vad ORIGO gjorde - tidskriften upphörde med sin utgivning 1970.
SR kvävde mycket av den livsluft som heter FRI &ÖPPEN DEBATT
Detta att ”mycket hade varit annorlunda” har emellertid en allvarlig sida - allvarlig med avseende på Sverige som ett samhälle bejakande en fri och öppen debatt och därmed en i ordets verkliga mening fri opinionsbildning. Olof Rydbeck berör i sina memoarer - låt vara med lätt hand och utan att dröja kvar i någon mer inträngande analys - lite skilda aspekter av detta allvarliga:
”Åsiktsförföljelserna var många och svåra i Sverige under dessa år. (Min anmärkning: Hur många Leanderfall har inte ”den tongivande vänstern” på sitt samvete?)
Företaget hade lyckats kämpa sig fram till en i princip oomstridd rätt att fritt och allsidigt bevaka, belysa och kritisera det svenska samhället i alla dess aspekter, alla dess institutioner. Men det största av alla hinder låg alltjämt i vägen och det var den starka och tidvis kompakta konformism som vilade över Sverige. (Anm. Rydbeck är här inte särskilt tydlig i sin analys. (Min anmärkning: Centralism och konformism visar sig ofta vara varandras kusiner.)
Det fanns också en börs där åsikter noterades, åsikter som var comme il faut, åsikter som kunde accepteras och åsikter som måste förkastas, nämligen de stora redaktionerna i Stockholm. (Min anmärkning: Ja, det är alltid någon annan.)
Och Oloph Hansson spinner i sin bok vidare på samma tema: ”Medierna har- blivit fler, nyhetsutbudet större. Men den ökade mångfalden av medier har knappast lett till en mer diversifierad syn på den verklighet vi lever i. Den professionella journalistiken har snarast lett till ökad konformism när det gäller att beskriva omvärlden. Allra tydligast blir fenomenet när drevet går. Praktiskt taget alla redaktioner i alla medier saluför samma uppfattning gång på gång och genomslagskraften - liksom ibland också skadan - blir stor. När samstämmigheten är nästan total fortplantas lätt uppfattningen att bedömningen varit korrekt. Journalistiken blir sin egen facit”.
Det är nog många som i dag vill instämma. Men var finns de som är villiga att göra sig omaket att ändra på detta sakernas tillstånd - verkligen ändra och inte bara ägna sig åt skyla sin eftergivenhet och/eller handfallenhet med lite verbal kosmetika?
SR lyckades ”i tid” stoppa en ”anti-dokumentär” som skulle visa med vilken teknik som TV-tittarna dagligen manipulerades och på det sättet i någon mån åstadkomma en ”immunisering” mot denna form av oetisk påverkan (se vidstående artikel). ”Antag att man först har en intervju med en gammal jude, som skildra nu u pplevelser från ett koncentrationsläger. Det blir en mycket fin intervju, en intervju som verkligen griper åskådaren-tittaren. Sedan använder man sig av den stämning, som man genom denna intervju nått upp till, som emotionellt underlag till nästa avsnitt. Man låter ett slags känslomässig glidning äga rum. Vid sådana kastningar vad gäller det innehållsmässiga har tittaren ingen möjlighet att emotionellt nollställa sig. Det blir layouten som blir avgörande för effekten. Innehållet kan bytas ut som byggklossar.” ”Det är inte till människans intelligens eller reflekterande medvetande man vänder sig. Man försöker skapa en stämning, i vilken TV-tittaren tror, att hon tycker om vad hon ser.” ”Ta exempelvis hur man utnyttjar vinjetten till Focus. Man börjar med en laddning, som James Bond kunde vara avundsjuk på. Så börjar programmet: HOT STOFF Det gäller sedan att nå upp till detta. Kan man inte göra det med innehållet, så gör man det genom klippning. Man klipper sig fram till en känsla av exempelvis orättvisor.”
”Det gör ont att se, hur en hel generation producenter tycks finna sig i att arbeta som trumspelare. Och de tror samtidigt att de gör ett bra jobb. En man som Kristian Romare tror helt ärligt, att han gör ett bra arbete, medan jag ser honom som en fara.”
Jag har aldrig under hela min tid på Sveriges Radio träffat på minsta diskussion kring dessa spörsmål - aldrig!” Men i ORIGO togs dessa frågor upp för diskussion - men diskussionen kvävdes, tegs ihjäl.
|
Spridda citat
Under arbetet på sin bok om striderna om makten i och över Sveriges Radio har Oloph Hansson intervjuat inte mindre än 93 personer.
Här några spridda citat.
”Vi skall förändra samhället.” |
”Där satt jag i tornrummet [i Linköpings slott] och fick bilden klar för mig. Sveriges Radio/Televisionen hade i praktiken tagit över konflikten [i Malmfälten]. Det var mycket illa och jag undrade vad fan jag skulle ta mig till.” |
”Där satt de (den numera oppositionsledaren Olof Palme och den nytillträdde kulturministern Jan-Erik Wikström) och blandade korten och gav, chefer och mellanchefer på Sveriges Radio och Filminstitutet. För mig med min bakgrund som företagsledare var detta chockerande. Det är styrelser och ingen annan än styrelser som skall tillsätta chefer.” Harry Schein |
”Folk anar inte hur mycket kritik som aldrig blir uttalad och hur många dumheter som förblir oemotsagda genom kartellens existens [den kartell som styr opinionsbildningen i Sverige och som Nycander även omnämner som ett ”brödraskap”] och oskrivna hedersregler.” Svante Nycander |
____________________________________________________________________________________
(1) Olof Rydbeck har själv en kommentar till detta i sina memoarer ”1 maktens centrum” (Bonniers, 1990). Han skriver: ”Regeringen ville inte ha en socialdemokrat som radiochef- skulle ha varit alltför utmanande.” Saken hade lätt kunnat uttryckas ännu tydligare - och intressantare. tillbaka
(2) I sina memoarer skriver Olof Rydbeck att han som radiochef snart nog blev ”alltmer övertygad om” att det från ledande socialdemokraters sida fanns en ”partipolitiskt motiverad” strävan att ”få grepp om Sveriges Radio”. Han nämner särskilt Gösta Skoglund och Nils Hörjel och blir direkt utpekande när han skriver: ”Jag vet att Skoglund till en av mina medarbetareyttrat, att man måste se till att det kom in flersocialdemokrater i ledningen för radio och tv”. Det gjorde det också och - som Hansson påpekar - det var sedan dessa, som efter att ha undergått en successiv radikalisering, kom att bli de verkliga ledarna för ”den tongivande vänster”, som - när det stormade som värst - ville göra revolution och införa kommunistisk diktatur. Skoglund var kommunikationsminister 1957-65. tillbaka
(3) Nils Ragnå blev personalchef för Sveriges Radio 1955 - således samma år som Rydbeck blev radiochef. Posten som personalchef innehade Ragnå fram till pensioneringen 1982. tillbaka